Down the Rabbit Hole

A B C D E F

2010-04-22T17:01:00.002Z

Nu är jag trött. Alla tentor är rättade. Men det är inte bara de som är anledningen till den här nästan uppgivna tröttheten.
Nu får jag mejl av studenter som inte håller med med min bedömning.
Inte ens B duger längre...
Studenter som fick D meddelar mig att de hoppades på A. Eftersom de jobbade hårt, ska de ha bättre betyg.

Vissa dagar är inte speciellt roliga.
Inte efter att man har sutit och skrivit lång text som feedback till VARJE student. Jag har uppmuntrat, berättade om deras styrkor och berömde deras arbete som fick B. Men det duger inte.

Om jag ska betygsätta dagen så får den D.

Ont, det gör ont

2010-04-17T09:51:00.004Z

Der föreligger en stor risk att man skickar en feedback som liknar ett kärleksbrev till en student som har fått A eller B på tentan. Efter en hög med underkända tentor är jag helt lyrisk, tagen och kär.

Just nu rättar jag tentor. Nästan 100. 98, för att vara exakt. Men jag avrundar min smärta uppåt . När en läkare frågar "Hur ont på en skala från 1 till 10 har du nu?", säger man inte 9,8. Man säger "10" och tittar ynkligt.

På mitt arbetsrum har jag två lådor med tentor, i den ena ligger icke rättade, i den andra ligger rättade. Jag äter lunch på mitt rum för att spara tid så jag kan hinna rätta dem i tid. Jag stannar längre på jobbet för att rätta den där högen. You get the idea. Snacka om att man är frestad att använda sig av stair grading method nästa gång. (Hittade den här)

Så ja, det gör ont. På en skala till 10? Definitivt 10.
Och det blir inte bättre när jag inser att ungefär hälften ska gå raka vägen till omtentan.

En version av "I will survive" tillägnas alla som rättar tentor.

And now they’re back
They’re in my face
I’ve got like 100 papers
to be graded in five days!
I should never have gone out
And I should never have partied
‘Cause now all this work I have
It’s all piling up on me!

En kort lärare-student ordbok för nybörjare

2010-03-11T21:57:00.002Z

Lärare skriver:
Please upload your assignment on our learning platform

Studenter uppfattar:

I must send my assignment to my teachers email.

12 points go to...

2010-03-05T19:00:00.003Z

Vilken vecka! Nu är det kl 20.00 på fredagskväll och jag har precis hunnit betygsätta alla inlämningsuppgifter som jag hade planerat.

Generellt var den en mycket fin arbetsvecka: en stor föreläsning, många rättade uppgifter, många administrativa saker och idag- lite tårta på eftermiddagen eftersom vi firade en kollega som blev docent.

Det finaste med jobbveckan var entusiasmen från vissa studenter. De var engagerade, nyfikna, glada. Det kändes så rätt och så bra att göra det jag gör- undervisa.

12 poäng går till mina studenter, 10 poäng går till tankar om arbetsplatsflytten, 8 poäng går till väldigt sköna pennor som man kan ta i förrådet. What a wonderful week! What a marvelous colleagues! What amazing students!

Den finaste frågan

2010-02-22T20:36:00.004Z

Vad är den absolut finaste fråga man kan få på jobbet?

- Vill du att jag rättar alla 40 tentor?

Nej

- Visst har du IQ på 180?

Nej

-Vill du gifta dig med mig?

Fel igen.

Den finaste frågan är den som jag fick av vår IT ansvarig. Han frågade:

-Vill du ha 13´´ eller 14´´´?

Det är så att man smälter lite...

Jag får en ny laptop!

Spam

2010-01-22T09:30:00.004Z

Under den senaste veckan har jag fått 4 emails med väldigt liknande innehåll:

"Stop spamming! Do not send your emails to every student and teacher in this course. "

...skickade till varenda kotte i kursen, såklart.

Första dagen på jobbet

2010-01-05T11:59:00.004Z

Igår var jag tillbaka på jobbet.

Efter ca 9 månaders frånvaro, var jag på mitt gamla kontor. Mina böcker stod på samma plats i bokhyllorna, samma tavlor hängde på väggarna och jag hade samma kurser att jobba med. Det var lite konstigt att inse att även om min lilla privata värld har ändrats avsevärt så i den stora världen förblev allting likadant. Jag tryckte på "Power" knappen på min dator (jag kom ihåg mitt lösenord!) och sedan stirrade jag på skärmen och på mitt skrivbord i några minuter. Jag var så vilsen.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Under 8 månaders nästan varje dag dikterades mina handlingar av en liten person. "Oj, du är hungrig. Då kan jag göra lite gröt". "Oj, du vill sova, då ska vi lägga ner dig i vagnen", "Oj, du är ledsen, då ska jag bära dig och sjunga sånger från mina barndomsfilmer".
Igår satt jag på kontoret och det var så himla tyst. Ingen bestämde vad jag ska göra den kommande timmen. Ingen grät, ingen tuggade på sladdar, ingen skrattade och manade till en lekstund.
Och jag var som handlingsförlamad.
Jag visste inte hur jag ska sätta igång och börja jobba när ingen annan än jag själv som bestämde över mina arbetsuppgifter. Jag var verkligen "Lost".
Jag tänkte att jag kan börja med att byta ut skärmbilden på min dator.
Sedan ställde jag upp ett kort på min familj på skrivbordet.
Och sedan satt jag lite till. Fyllde i mitt namn i min nya arbetsalmanacka.
Och satt lite till. Som om jag hade förlorat all kraft att bestämma saker själv.

Och då kom räddningen.

Det plingade i min inbox- jag fick ett mejl från en student. Han undrare vad vi lärare kursansvariga sysslade med: schemat var inte publicerat, uppgifterna inte utlagda och lokalerna inte bokade.

Jag visste exakt vad jag skulle göra. Jag visste vad som saknades och vad mina plikter var.

Prisade vara mejl från lagom irriterade studenter, ty det är de som får adjunktvärlden att snurra!

Shame on you, Alice!

2009-10-30T09:42:00.003Z

Det är verkligen skamligt. Jag lyckas skapa ångest hos mina studenter även när jag är på föräldraledigheten.

Igår tog jag en promenad genom staden men en kompis. Vi puttade våra barnvagnar och pratade om väldigt viktiga och uppslukande (för er civila , alltså inte föräldrarlediga,- triviala)saker som barnkläder, flaskor, smaklös gröt etc.

Och då ser jag en av mina studenter 10 meter från oss. Han ser mig och börjat titta åt annat håll. Jag log.
Jag har inte varit elak, jag har inte underkänt honom.
Men han har inte lämnat in alla uppgifter. Och det vet han. Han var inte oartig i mina ögon. Jag kunde förstå honom. Jag framkallade ångest hos honom helt enkelt. Jag påminde honom att det finns saker som han borde avsluta, saker som bara ligger där. Jag kände igen situationen fråm mina egna studieår.
Fast nu var jag på den andra sidan.
Det var jag som uppväckte hans ångest.
Jag var den onde.
Typ Sauron.
Eller Darth Vader

Begränsning

2009-08-02T18:48:00.003+01:00

När jag började undervisa upptäckte jag att jag och mina studenter brukar besöka samma uteställen. Detta kan förklaras med att ålderskillnad mellan oss inte är så stor och att staden som vi bor i är ganska liten. Mina kompisar som jobbar som lärare till och med undviker att köpa hus nära sina arbetsplatser- det är inte så populärt att träffa sina elever precis hela tiden.

Jag har aldrig varit känd för att festa vilt så det är inget större problem fast jag känner mig inte bekväm att stå där med en Cosmo eller Mojito och kyssas med min man när mina studenter befinner sig 10 meter bort.

Inte så länge sedan upptäckte jag att mina studenter (eller snarare min ovilja att framstå som en vanlig människa inför dem) begränsar mitt liv på ytterliggare ett sätt. Ja satt på bänken på stan, sonen skrek för att han var hungrig och jag väntade på att vi ska bli upphämtade av min man vilken sekund som helst. Jag satt där på bänken, svettig, stressad, på gränsen till förtvivlad och tänkte:

"Ska jag amma honom? Här? Mitt i stan? F*n. Det känns inte bekvämt. Jag VILL INTE. Fast han gråter. Ojojoj vad han skriker. Folk tittar på. Vad mycket folk det finns omkring. Varifrån kommer all folk? Jag visste inte att det finns så mycket folk i den här staden. Jag börjar tro att alla har samlats för att titta på hur jag ska amma"

Min son: "OOOOAAAAAAUUUUUUOÅÅÅÅÅAAAAEEEEEEE"

Jag "Fast de har ingenting med mig att göra. Jag bryr mig inte om de tittar. Han behöver ju mat. Kom igen nu. Du kan. Jag är inte rädd. Jag kan amma. I believe I can fly... Samla ihop dig nu. Han är hungrig. Kolla på honom. Det är ju SÅÅÅÅÅ synd om honom. Det är ju naturligt. Och fint. Alla har ju sett bröst någon gång. Men inte mina, eller hur? Kom igen nu! Ska jag? Ska jag? Oj vad han skriker. Hjälp. Kom igen nu!. Heja heja heja! Ole ole ole ole! Yes, we can!"

Jag tittar upp och se en av mina studenter gåendes 5 meter ifrån mig. Sonen skriker. Hon ler.

No, we can't

Ny utbildning

2009-05-25T19:06:00.003Z

Bloggen har uppdaterats dåligt på sista tiden men jag har en väldigt bra ursäkt.
Jag jobbar inte så det går inte att skriva om jobbet.
Och anledningen till det är att jag har blivit mamma.
Och det är en större utmaning och omställning än vad jag kunde har föreställt mig.

Efter att har träffat riktigt fantastisk folk som jobbar på förlossningen började jag ifrågasätta mitt eget jobbval. Jag vet att jag gör ett viktigt jobb som ger mig en stor tillfredställelse men de där barnmorskor och läkare som jag hade träffat under resans gång måste känna hundra gånger större tillfredställelse. Jag är så avundsjuk på den känslan.

Så just nu kommer det bli ganska få uppdateringar här. Min lille "student" kräver mer tid än alla mina ca 200 studenter som jag hade under den senaste terminen tillsammans.

Och på ett sätt har jag själv blivit "en student". Det är så mycket man ska lära sig. Just nu tar jag dessa kurser: "En introduktion till moderskap" (15 poäng) och "Livet utan sömn" 15 poäng (helfart)

Tentor med utropstecken

2009-04-06T14:48:00.004Z

Det finns vissa saker/ord/situationer som avslöjar så mycket mer om personen vi umgås med än vi visste innan. Vissa händelser belyser saker som vi inte hade någon aning om.
Kommer ihåg såväl hur en kille snackade enbart om sig själv under vår första dejt. Bara om sig själv, fast han verkade så trevlig och intressant innan.

Ett telefonsamtal från en vän under min sjukskrivningstid gjorde det tydligt hur underbar den här personen är och vilken god vän jag har.

Eller när min man bakade bröd för mig och jag förstod att det är en man jag kan lita på, en man som håller sig lugn genom alla kriser och en som kan ta hand om mig när jag själv är helt vilsen.

På sätt och viss stämmer det med lärare - student relationen också.

Vi kan mejla till varandra, jag kan svara på deras frågor, läsa deras diskussioner på nätet men det är först vid tentan får jag mer riktig uppfattning om vad de kan och vad de inte kan.
Och hur underbart är inte det att upptäcka att en stor del av studenter är riktiga begåvningar, smarta, duktiga och arbetar hårt. Det är skönt att skriva "VG" och "Väldigt bra jobbat!" (ja, med utropstecken som jag annars är ganska sparsam med).

Undervisningsglamour

2009-04-03T11:47:00.002Z

Min föreställning om att man ska se lite finare ut om man håller i undervisning kommer nog från min grundskola. Många av mina fröknar hade fina sjalar, bärnstensbroscher och röd läppstift.

Det är något "heligt" men undervisningen. Vissa av mina manliga kollegor tar på sig kavajer när de ska hålla föreläsningar, andra kollegor också klär upp sig lite även om på vår institution är det "casual Friday" hela veckan. Det är något med undervisningen. Lite som teaterföreställning då man ska gå in i sin roll, se lite piggare och mer energisk ut än vanligt.

Jag försöker se mer glamourös ut när jag träffar studenter men den här veckan åkte min glamour på allvarligt stryk. Jag nådde glamourbotten. Jag har använt en tygkasse för att bära 120 tentor hem. Det finns ingen ursäkt. Gjort är gjort. Men jag skäms.
En tygkasse är toppen på antiglamour.

Roligt undervisningsmaterial

2009-04-03T11:40:00.004Z

Jag försöker hålla den här bloggen fri från inlägg om mitt personliga liv, politik eller kommentarer om någon nyhet utan koppling till mitt jobb. Men den här bilden kunde jag inte låta bli att publicera. Hela förra veckan rättade jag inlämningsuppgifter som handlade om styrelsearbete, om ansvar som medlem i en styrelse osv. Utifrån artiklarna som mina studenter fick läsa om ämnet gjorde Wanja Lundby-Wedin nästa alla möjliga fel som en styrelseledamot kan göra. Det fanns varken elementär kunskap (man borde kunna läsa och tolka årsredovisningen) eller ansvar inför aktieägarna. Engagemang saknades också.

Den här bilden ska jag använda i undervisningen som en utgångspunkt i diskussionen med studenter om styrelseansvaret. Tack ,Wanja, för roligt undervisningsmaterial.

Bägaren rinner över

2009-03-30T15:30:00.006Z

Det är konstigt hur vissa studenter är dåliga på att följa instruktioner.

Skriver jag ett meddelande på lärplatformen om att den enda dag att redovisa deras projekt är X:e april, då får jag minst fyra email om att studenter vill redovisa den Y:e april.
När jag skriver "Om ni inte kan göra A, då ska vi göra B", får jag frågan "vad ska vi göra om vi inte kan göra A?"

Minst sagt irriterande.

Dagens comic strip

2009-03-25T14:57:00.002Z

Får jag?

2009-03-19T12:47:00.005Z

Får jag som lärare tycka att vissa delar i kursinnehållet är FRUKTANSVÄRT tråkiga? Jag håller på att läsa igenom vissa delar av kurslitteraturen och ärligt talat får jag lust att slänga boken för att den är så blääää (väldigt konstruktiv kritik, eller hur?).
Bokbål är inte den metoden som jag skulle använda mig av men jag skulle åtminstone gömma den bakom andra böcker och spotta tre gången efter att jag har vidrört den av misstag.

Studenter och instruktioner

2009-03-18T16:22:00.003Z

Varför är det så svårt för vissa studenter att ta till sig solklara instruktioner?
Om det står svart på vitt att inlämningsuppgiften inte får överstiga 3 A4 sidor, varför lämnar in studenten 5 eller 6 sidor?

Om uppgiften säger att de ska analysera två artiklar varför analyseras då bara en artikel eller tre artiklar eller hela fyra?

Gör man detta medvetet av någon anledning? Är det för att framstå som kreativ? Vill man vara lite av revolutionär? Är det ringar på vattnet efter Konstfacks studentens upptåg? Är det för att testa oss lärare och se om vi verkligen ska underkänna arbeten som inte följer instruktioner?
*Kliar mig på huvudet och funderar*

Som Erasure sjunger: " I love saturday"

2009-03-14T10:58:00.004Z

Som lärare på en högskola så har jag s.k. förtroendearbetstid. Det betyder att jag inte blir kontrollerad och det finns ingen som håller koll på mig hur många timmar per dag jag jobbar. Själv älskar jag den här friheten och anser att den rimmar väl med dem arbetsuppgifter jag har.

Däremot blir vissa personer (som inte har förtroendearbetstid) irriterade på oss som har den. Varje dag hör man "Det är ju ingen som är här idag" eller "Det är lyxigt att inte behöva vara på jobbet mellan 9 och 5, man kan ju göra något annat då... titta på TV". Ja, ja. Jag och min favoritkollega brukar skratta åt sådana pekpinnar men ibland blir man lite irriterad ändå, speciellt när istället för "Hej" får man "Jaha, så du är här idag. Det var lääääänge sedan". Ibland kan man tro att vi inte har varit på arbetsplatsen sedan Olof Palme var statsminister.

Det som ofta glöms i sammanhanget är att mitt jobb inte är så himla kopplad till just arbetsplatsen, att jag har en hel del med distanskurser och mina studenter befinner sig överallt utom just i dem där lokaler där jag har mitt arbetsrum. En annan sak som glöms är (även om jag inte kontrolleras genom övervakning)att det finns kontrollmekanismer inbyggda. Jag måste rätta tentor inom ett antal dagar, jag måste svara på studentmejl, jag måste vara förberedd till föreläsningar osv. Gör jag inte dessa saker blir det synligt väldigt snabbt.

Andra saker som inte syns är ju all övertid som man kan samla på sig under väldigt intensiva perioder.
Eller som idag- det är lördag och jag sitter här, rättar inlämningsuppgifter och svarar på studentmejl. Och jag är inte alls bitter för det, snarare tycker jag att det är mysigt och roligt.

"Show me the answer!"

2009-03-13T02:10:00.004Z

I de kurser som jag undervisar brukar jag påpeka för studenter i ett ganska tidigt stadium att det inte finns något rätt svar, att det handlar om vilket perspektiv man har och hur de kan argumentera för den. Jag kan inte avgöra vilken ledarskapsstil är bäst i vilket företag, jag kan inte säga vilket tillvägagångssätt som är bäst i vilken situation. Jag är "bara" en lärare, en mentor, en som har läst om ämnet mer än vad studenter har gjort men jag har inte monopol på att vara rätt, jag äger inte framgångsrecept. Vissa studenter blir oerhört frustrerade och provocerade. De kräver ETT svar, ETT svar som håller i ur och skur: "Men kan inte du ge oss EN definition av vad företagskultur är? Men om vi inte har samma definition, hur kan vi ens prata om samma sak". Och igår frågade en student mig "Om det inte finns ETT rätt svar men du som lärare har en åsikt i frågan och du ska bedöma min åsikt, betyder inte det att du kommer vara partisk när du läser mitt svar?"

Sedan kom det fram att vissa studenter försökte luska ut min åsikt i en specifik fråga och de erkände att de gjorde det för att kunna svara "rätt" på tentan. Jag vet inte om jag lyckades att få fram mitt budskap om att det inte handlar om att tillfredställa mig eller någon alla lärare genom att tänka exakt som vi gör, att det handlar om att kunna argumentera för sin sak med hjälp av relevanta koncept från kurslitteraturen, att det handlar om att bygga sin argumentation, att kunna diskutera på ett nyanserat sätt.

Att studenter resonerar så på en magister nivå är dåligt men det är inte deras fel. Sådant tänkande är ett resultat av ett misslyckat undervisningssystem, ett system som inte i god tid började med att påtala att det är sällan finns ETT rätt svar, att det inte alltid handlar om att memorera saker men också om att resonera kring olika begrepp, syntesera kursmaterial och kunna se saken från olika perspektiv.

Jag fick veta att just den här gruppen av studenter är väldigt vana vid "multiple choice" frågor på tentor och jag är medveten att de har fostrats i en objektivistisk anda i flera år. Det är inte konstigt att de tror att det finns ett svar. Men samtidigt är det sorgligt att se deras frustration istället för att de skulle känna sig (för engångsskull) fria att kunna resonera, att kunna ge ett EGET SVAR som kan mycket väl vara rätt. Och det är också lite konstigt att deras tidigare lärare har lyckats banka in "ETT rätt svar- budskapet" i dem. Majoriteten av dessa studenter ska ha ett yrke som kräver kreativitet och god problemlösningsförmåga. Och jag undrar om dessa egenskaper kan utvecklas om vi lurar våra studenter med att det finns ETT svar som gäller?
Och vad är det för världsbild vi ger våra studenter när vi skapar ett intryck att det finns en rätt definition?

Snabba ryck & höga förväntningar

2009-03-06T18:23:00.006Z

Då och då kommer upp diskussionen om hur snabbt man bör besvara emails från studenter. Själv brukar jag vara ganska snabbt att svara för studenter om det inte handlar om sådana email som jag har ingen aning vad som förväntas av mig att svara.
Jag har klurat några dagar innan jag skrev ihop något när en av mina studenter skrev en mejl där han berättade att han upplevde kursen som extrem krävande, att han gjorde inget annat än studerade och att detta upptog betydligt mer än 8 timmar per dag. Det fanns ingen fråga i det mejlet och jag hade väldigt svårt att komma på vad jag skulle kunna skriva och vad studenten förväntade sig av mitt svar. Borde jag ha gett länken till en internetsida om studieteknik? Borde jag skrivit ihop något lugnande? Och i sådant fall vad? Borde jag lovat ljuset i slutet av tunneln (kursen)?

Jag har kollegor som ignorerar studentmejlen helt under vissa hektiska perioder och jag har också kollegor som säger att de svarar endast på vettiga studentfrågor. Hmmmm... Jag vågar inte (och har ingen anledning) att göra så. Som sagt, jag själv tycker att jag är bra att svara på studentmejl, jag svarar även på helger eller sena kvällar om jag har tid.

Men ibland kan jag inte förvånas över hur snabbt studenter förväntar sig ett svar. Till exempel, så fick jag ett mejl där studenter undrade varför inga åtgärder har vidtagits efter att h*n har skickat in mejl till mig. Studenten påpekade att mejlet skickades igår (!) men i själva verket skickades mejlet mitt på natten. Och redan innan lunchen skickade studenten ytterligare ett mejl för att påpeka att inget har hänt under tiden.

En annan sak som retar mig i meljfrågan är när studenter mejlar mig, ställer en fråga och avslutar det hela med "I look forward to your fast and proper answer". De får ju gärna tycka att mitt svar var "fast and proper" (eller inte) men att ställa explicita kvalitets- och hastighetskrav på lärarens svar är ganska så vågat.

Många timmar = Bra betyg?

2009-03-04T12:11:00.004Z

Inte så länge sedan kontaktade en student mig angående inlämningsuppgiften som h*n hade skrivit. Meningen var att den här uppgiften skulle skrivits i en grupp men samarbetet fungerade inte och personen i fråga valde att skicka in arbetet själv.

Studenten anser att vi (lärare) borde ha andra kriterier när vi rättar inlämningsuppgifter som lämnas in av en person. Jag antar att man vill att vi ska vara mer generösa vad gäller betyg och sänka kraven.

En artikel i New York Times tog upp ämnet i frågan. Undersökningen som beskrivs i artikeln visar att 2/3 av studenter anser att läraren borde ta hänsyn om studenten säger att de har verkligen lagt ner mycket jobb.

En lärare i artikeln säger "Students often confuse the level of effort with the quality of work. There is a mentality in students that ‘if I work hard, I deserve a high grade."

Jag är nog ganska hård i den här frågan: det räcker inte att studera länge och mycket, man borde studera rätt sak och på ett rätt sätt. (Jag själv har suttit och tokstuderat inför vissa tentor utan att egentligen att förstå men jag lade ner mycket tid på att memorera och lära mig rent mekaniskt.)

Tiden lagd på att lära sig inte alltid är direkt proportionerlig mot betyget. Tiden och hårt jobb kan vara en faktor, kan öka chanser att få bättre betyg, kan bidra till ökat förståelse men det är ingen garanti.

Tables are turned

2009-02-06T19:40:00.002Z

Det har dykt upp en sida där studenter kan betygsätta lärare. Hmmm... Ingen på jobbet är särskilt förtjust i idén. Visst svider det att få negativt omdöme av någon anonym person på nätet eftersom man inte kan förklara eller försvara sig.

Men det är också konstigt att det påstås underlätta valet för studenter när de ska välja var de ska studera. När jag studerade fick jag höra en och en annan recension på mina nuvarande kollegor. Dessa recensioner lämnades av äldre studenter och stämde ytterst sällan. Skulle jag lyssnat på dem, skulle jag inte läst den inriktningen jag läste. Nu med facit i handen kan jag vara riktigt glad att jag inte lyssnade på att "hon är så himla sur och sträng" eller "f*n, vilken rolig gubbe han är".

Så nu smyger vi in då och då på den hemsidan, kollar om vi har blivit betygsatta och pustar av lättnad när vi upptäcker att ingen har bedömt oss.

Arbetets hemifrån olidliga lätthet

2009-01-26T15:41:00.003Z

Det finns saker som man kan endast göra när man jobbar hemifrån:

*Rätta inlämningsuppgifter och svara på mejl iklädd i morgonrock. Ingen sminkning, inga kavajer och kjolar och håret är uppsatt med barnsliga hårsnoddar som påminner om barndomen.
*istället för förmiddagsfika med fralla och te ta några skedar av O'boy pulver
*Alla långa vetenskapliga artiklar och bokkapitlar läses i soffan eller sittandes i mest konstiga positioner.
*Tycka synd om alla människor som måste bege sig hemifrån, sitta på bussen/tåget för att ta sig till jobbet.

Word Cloud

2009-01-22T10:04:00.001Z

Fel blir så rätt

2009-01-22T08:25:00.004Z

En hög med inlämningsuppgifter att rätta.
Jag läser om samma sak om och om igen.
Räknar hur många uppgifter som jag har rättat.
Räknar hur många som är kvar att rätta.
Tänker på något annat.
Läser lite till.
Dagen gungar i en vanlig takt.
Godkänner en uppgift.
Bli glad när upptäcker att en student ville skriva "on a lower level"
Men skrev "on a lover level"
En sådan felskrivning gör dagen ännu mer trevlig.

Nyårslöfte

2009-01-08T07:50:00.002Z

Jag brukar inte ge några nyårslöften men i år ska jag försöka hålla ett. Efter att ha läst Magdalena Ribbings kolumn "Ohövligt att inte ha koll på namn" har jag bestämt mig att medvetet bli bättre på det. M.Ribbing skriver att "En annan vanlig ohövlighet är att uttala andras namn fel eller ge dem fel namn. Den ohövligheten är särskilt obehaglig eftersom den medvetet eller omedvetet minskar den feluttalades värde."
Det kan bli riktigt intressant då den största andelen av "mina" studenter är utländska och majoriteten av dem inte har västerländska namn.

Jag bestämde mig att jag ska försöka lära mig deras namn på ett rätt sätt efter att en av mina kollegor som jag har känt i många år hälsade på mig men uttalade mitt namn fel. En annan kollega försöker då och då "ge" mig ett helt fel namn. Jag antar att det är för att underlätta för sig själv. Jag blir riktigt irriterad när det händer och som M.Ribbing skriver "Egentligen borde jag inte bry mig om dem, eftersom jag inte ens intresserar dem så mycket att de vet vad jag heter."

Så Peter LeMarc borde skämmas en aning angående texten "Jag vet vad hon heter, men jag kallar henne Tess". Släng dig i väggen Peter. Eller Petter? Petrus?

Jul jet-lag

2009-01-07T10:03:00.004Z

Jag skulle kunna sova på ett kilo frysta ärtor. Det är helt omöjligt att ställa om sig till en annan dygnsrytm nu när jag har börjat jobba. Jag behöver inte ens en madrass...

Here we go again...

2009-01-07T07:57:00.003Z

Första arbetsdagen på jobbet efter en sådan lång ledighet känns lite konstig. Fick "ensekundspanik" när jag satte igång arbetsdatorn: "Har jag glömt lösenordet?"

Nu ska jag sitta och planera vad jag ska syssla med den här vintern/våren. Just nu vet jag att jag ska ha en kurs som jag är kursansvarig för och jag ska "vara med" på flera till. Och misstänker starkt att det blir en till men just nu ligger jag lågt och hoppas på att undvika den men chansen är minimal.

Egentligen är det ganska roligt vilka ord som används när flera lärare undervisar samma kurs. Det låter som om vi skulle prata barnvårdnad. Har man inte så mycket ansvar (typ varannan helg förälder)så "hjälper man till", ibland "hoppar man in". Det är inte ovanligt att "man är med". Visst, vissa gånger gör man det tillsammans, gemensamt med delat ansvar och då påminner det mer om en sådan välfungerande kärnfamilj.

Dagens "Att göra” lista
Skicka in kursbudget
Ta ner adventsljusstakar
Planera kursen
Hitta motivationen

Jag är uberirriterad!

2008-12-12T14:11:00.001Z

I vilket universum är det acceptabelt att söka upp lärarens privata mobilnummer och ringa till den för att säga att man inte håller med rättningen?

Röd misshandel

2008-12-11T22:14:00.001Z

Jag citerar "SYDNEY (Reuters) - Teachers using red pen to mark students' work could be harming their psyche as the color is too aggressive, according to education strategies drafted by an Australian state government.

The "Good Mental Health Rocks" kit, which was distributed this month to about 30 schools in Queensland state, offers strategies such as "don't mark in red pen (which can be seen as aggressive) - use a different color."

Tack för det. Jag hade nog med dåligt samvete och tyckte synd om studenter. Efter att jag har läst detta måste jag även fundera på hur många av mina studenter fick bestående men efter min användning av en röd penna...

F or A? 10? 5? Passed? Failed?

2008-12-11T21:49:00.003Z

Jag rättar omtentor. Och på ett sätt är det mer sorgligt att underkänna en omtenta än en vanlig tenta. Den extra chansen har förbrukats utan någon framgång och nästa möjlighet att rätta till det ges någon gång under sommaren. På ett sätt vill jag så gärna att godkänna, jag vill skriva "well done" men den chansen får inte jag. Inte när förbättring är lika med noll, inte när framsteg är obefintlig och speciellt inte när det är tydligt att inget arbete har lagts ner på att förbereda sig. Och ändå tycker jag synd om dem och om hela situationen.

Det finns ju betydligt lättare sätt att betygsätta tentor. Dessa historier är hämtade från en hemsida där studenter i mitt hemland berättar konstigaste saker som deras lärare har gjort. Till exempel, så berättas det att en lärare tog alla tentor och slängde dem i luften. Dem som hamnade på bordet fick godkänt, andra- underkänt.

En annan lärare gav aldrig bättre betyg än 8 (av 10). Han brukade säga att hans kunskap som professor räcker till 9 och att det är bara Gud som kan få 10.

I mitt hemland är det vanligt att studenter får en lista på frågor som ska komma på en tenta och innan man svarar på frågan drar man en lapp där det står vilken fråga man ska svara på. En lärare brukade lägga in s.k. guldbiljett, en tom lapp. Om studenten tog en sådan lapp fick hon/han automatiskt bästa betyget.

En annan lärare gick in i tentasalen när tentan var över och frågade: "Vem vill ha 6 (ganska låg godkänt)? Ett antal studenter räckte upp handen. Då sade han: "Vad bra... Resten får 10"

Själv slapp jag svara på en tentafråga eftersom läraren upptäckte att jag hade skrivit ut extra material från internet (året var 1997 och det var inte så vanligt just då just där). Han skrev 10 för att jag var engagerad i hans ämne.

Jag har inga planer på att tillämpa liknande tekniker för att sätta betyg. Dessa historier är ett fint exempel på bristande professionalitet och arbetsmoral. Men jag kan inte låta bli att undra om dessa lärare har blivit sådana efter tillräckligt många deprimerande rättningar av omtentor...

Enigma

2008-11-26T16:19:00.008Z

Studenter kan vara som gåtor. Jag har svårt att förstå vissa av dem, de är svåra att begripa.
Här kommer några exempel från idag:

Varför har så många studenter svårt att förstå att de måste skriva sitt namn i själva inlämningsuppgiften?
Det räcker inte att de kallar sina filer för Anna Andersson, Kal-El eller Darth Vaders assignment. Skriver jag ut deras arbete så står inte deras namn någonstans och jag måste genomföra värsta detektivarbete för att kolla vem som skrev vad.

En annan gåta är hur plagierande studenter tänker. Tror de att lärarna inte har olika verktyg att kolla upp varifrån texter är kopierade? Tror de att vi som läser deras arbete inte kan googla fram den där bloggen som de kopierade?
Det orsakar otroliga mängder arbete för mig och tiden ägnas åt att hitta internetsidor som var deras ordagrann "inspirationskälla" istället för att ge en bra och detaljerad feedback för resten av studenter.

Jag kan inte förstå varför studenter skickar in EN mening som ett svar när uppgiften kräver att göra en ingående jämförelse av två managementteoretiker och föra en analytiskt resonemang kring deras teorier. De skickar in ett svar som är kortare än själva frågan men jag måste skriva ut det (det är inte lätt att veta att svaret innehåller ingenting innan man läser) och sedan skriva en förklaring till det betyget.

Eller vad sägs om student som väljer att skicka in sin inlämningsuppgift SKRIVEN MED STORA BOKSTÄVER?

95

2008-11-25T14:39:00.003Z

95?
95 vad?
Nej, det handlar inte om E.E. Cummings boken "95 Poems"
Nej, det handlar inte om americium vars nummer i det periodiska systemet är 95
Och nej, det är inte 95 dagar kvar till jul. Julen blir betydligt tidigare än så.

95. Så många inlämningsuppgifter jag ska rätta till på fredag.

Neverending story

2008-11-25T13:58:00.002Z

Som student hade jag ett annat förhållningssätt till kurser som ges av mitt lärosäte. Efter inlämningen av sista uppgifter eller efter att tentaresultatet har blivit känt var kursen slut. Finito. The End. Over and out. Punkt. Kонец.

Nu när jag jobbar som lärare så är det inte alls så. Efter en viss tid var jag tvungen att erkänna att kursen aldrig tar slut. Jag sätter betyg, rapporterar in det i Ladok och för en liten stund inbillar jag mig att jobbet är gjort. Och jag tror på den här fina illusionen tills den första försenade inlämningsuppgiften hamnar i min mejlbox. Sedan kommer en till. Och en till. Någon var sjuk och inte kunde lämna in i tid, någons hamster har varit sjuk (jag skojar inte)och därför kunde inte personen vara med på redovisningen. Någon bråkade med sin sambo, någons barn åt upp en otrolig mängd av modelleran eller "två underliga saker inträffade under natten innan".

Egentligen spelar det ingen roll vilken ursäkt som ligger bakom, resultatet är alltid desamma- det är JAG som sitter med dessa inlämningsuppgifter lång efter kursens slut. Och låt oss inte glömma alla omtentor! Och omtentans omtenta. Och en omtenta på det.
Så jag har insett att kursen som går i läsperiod 1 är inte alls slut när läsperiod 2 börjar. Eller 3 eller 4...

Och kursen startar betydligt tidigare än dess första introduktionsföreläsning. Studenter mejlar om kursen, frågar saker, vill veta allt i minsta detalj långt innan kursen börjar. Och jag är inte ensam om att uppleva det så.

Det finns ingen tydlig punkt när det börjar, ingen tydlig avslutning. Bara en hel del jobb där emellan.

Undervisning är en riktig neverending story

Why Can't We Be Friends?

2008-11-15T16:38:00.001Z

Om någon söker mig på Facebook har de riktigt svårt att hitta mig. Jag har ställt in min "privacy" till max. Jag borde inte komma upp i sökningar, folk får inte se "mina vänner", de får inte se min profil osv. Innan jag började undervisa, var jag betydligt mer offentlig men sedan tog jag ett beslut att bli mer osynlig och inte så kontaktbar.

Jag vet att mina studenter försöker hitta mig där (de berättade det för mig), jag vet att mina kollegor upplever att det är konstigt när befintliga och f.d. studenter "pokar" en eller ber om att "bli vänner". Så jag försöker att undvika sådana situationer. Jag har ingen lust att studenter ska läsa i min status att "Alice is jumping on the couch" eller läsa en konstig konversation mellan mig och en gammal klasskompis.

Men förfrågningar om att "add me as a friend" kommer ändå. Då och då får jag ett mejl om att "Let's be friends" och liknande. Sådana mejl kommer oftast från en viss studentgrupp och jag raderar dem konsekvent utan att besvara dem.

Det är möjligt att John Keating från "Dead Poets Society" eller andra exemplariska lärare skulle "add'a" sina studenter på Facebook. Men jag väntar med det. Så länge känner jag mig inte bekväm med att ha studentkontakt utanför jobbet. Det beror säkert på att jag har ganska lite erfarenhet och känner att det krävs lite för att min fasad som en allvarlig lärare skulle raseras.

Och det finns andra anledningar. Till exempel, så vill jag inte tvingas betygsätta mina vänners tentor.

Eller vad sägs om den här anledningen- Dude, jag kommer inte ens ihåg hur du ser ut (har man 70 studenter så kan det vara svårt att memorera allas namn och ansikten) så varför skulle jag vilja vara vän med dig?

Funderingar

2008-10-29T11:49:00.003Z

Utan att gå in på detaljer så kan jag berätta att ibland känns det att studenter förväntar sig så mycket omhändertagande som om de vore småbarn. Visst, min roll är ju att handleda men inte i den här utsträckningen som efterfrågas. Och definitivt inte i sådana frågor som jag har fått i min mejlbox. Vad har hänt med initiativförmågan? Vad har hänt med att undersöka saken själv lite innan man ber om hjälp (speciellt om svaret finns nedskrivet någonstans)?
Varför är de så rädda för att göra fel?
Ibland känns det att de försöker göra allt för att behaga läraren istället för att behaga sin egen behov av kunskap och nyfikenhet.
Visst, det gäller ju långt ifrån alla. Men ingen student borde vara så osäker, ingen ska behöva ha så detaljerade riktlinjer som inte lämnar något utrymme åt egna beslut och eget omdöme.

Vad är det vi lärare gör för fel? Uppmuntrar för lite? Ger för lite ansvar? *Funderar*

Hells Kitchen

2008-10-23T06:23:00.002Z

Under en av kurserna ska studenter läser om olika fall och analysera dem utifrån marknadsförings, organisatorisk osv perspektiv.

Ett av fallen handlar om en sjukvårdsinrättning och där stod det att de bland annat sysslar med "hyvling av prostata". Jag har ingen aning om hur det går till men i vilket fall som känner jag mig glad att jag inte äter ost och därmed slipper använda osthyveln under vår fikastund på jobbet.

Koncentrationen är inte på topp. Jag borde rätta, jag borde vara effektiv men istället är min hjärna ockuperad av köksredskap.

Pappershögar (mina) och tårar (studenternas)

2008-10-22T16:15:00.004Z

Det är så mycket att göra. Jag har högar med tentor och inlämningsuppgifter och på något konstigt sätt så har alla dessa högar måste bli rättade till samma datum.

Nu består mitt jobb av 100% undervisning och 0%forskning och det gör underverk för mina ångestnivåer. Även om det är mycket att göra så känns det positivt och inte ett dugg destruktivt.

I dessa högar finns allt: saker som man skrattar åt, komplicerade tankegångar, bra och djupa analyser samt väldigt ytliga svar på frågor.

Jag fick veta att någon av mina studenter grät för att det var så mycket att göra, en annan student berättade att det här tar upp all tid, tredje var hypernervös när h*n undrade om det var ok att lämna in uppgiften några dagar senare. Jag lyssnar på detta och förundras hur lätt deras liv blir uppsluckade av studier och hur lite distans de har till saken. Det är ju BARA en kurs. Det är ju inte livsavgörande, det är inte en hjärt- och lungräddningsutbildning. Det är BARA några teorier från förr, teorier från nu, män och kvinnor som tänkte och skrev om organisationer.

Jag vill inte att de ska gråta eller känna sådan frustration. Jag vill inte att de ska känna ångest över en kurs. Visst, jag vill att mina kurser ska vara krävande, att de ska tvingas tänka och jobba men jag är inte förtjust i tanken att studenter ska ha så negativa känslor kring sin utbildning.

Så jag försöker hitta balans. Jag vill inte bli en mjukis och låta folk komma undan utan att göra sin insats men jag vill inte heller vara en häxa och skrämma studenter.

Glad

2008-10-09T14:04:00.002Z

Idag är en väldigt härlig dag. Studenterna var helt underbara, de hade så många idéer, ville prata och var diskussionsbenägna.

Nu ser jag fram emot deras inlämningsuppgifter, det kommer bli väldigt spännande att läsa.

Lite halleluja känsla, jag vet. Men kan man vara sansad om man upplever att man har väldens bästa jobb?

Acknowledgments

2008-09-15T20:57:00.002Z

Idag läste jag definitivt det roligaste "aknowledgments" stycket i en uppsats.

Studenten började med att tacka Gud och avslutade med att tacka Sveriges regering och svenska folket med orden "Long Live Sweden".

Det finns säkert andra möjliga avslutningar. Till exempel

"God save the Queen"
" Oh long may it wave // O'er the land of the free and the home of the brave!"
"And I lived happily ever after"
"I'll be back" (med österrikisk brytning)
"Show me the money" (i tron om ett lukrativt jobb efter studierna)
"You complete me" (Till sin handledare)
"May the force be with you" (Lyckoönskningar till dem som ska försöka läsa ens verk)

Konformistiskt tänkande

2008-09-01T09:38:00.001Z

Två andra studenter har lämnar in två identiska svar på samma fråga.

Ord i ord.

På allvar.

En referens

2008-09-01T09:26:00.003Z

En av studenterna refererade till Cookie Monster från "Sesame Street" i sin inlämningsuppgift.

På allvar.

Rare? Medium? Well done!

2008-08-29T11:17:00.002+01:00

Idag är det omtenta på kursen.
Det är ganska pirrigt även nu när jag tillhör fienden aka lärarna.
Jag ställde några väckningssignaler så att jag inte skulle försova mig. Tanken på många studenter sittandes i olika världsdelar och förgäves väntandes på att jag ska publicera tentan gör att jag blir lite småstressad.

Hoppas att det går bra för dem. En av dem som inte behövde tenta om hämtade ut sin tenta idag. Han var godkänd och fick det högsta betyget. Jag log och sade "Good job. Really well done" och han lyste upp. Det var så skönt att göra någon glad.

Jag har alltid trott att bagare, tjejer som delar ut blombuketter under OS medaljceremonier och personer som meddelar att "Grattis! Ni har fått en pojke/en flicka" har de roligaste och mest trevliga arbetsuppgifter. Men att meddela om positiva tentaresultat och säga "Well done" (inte i köttillagningssammanhang) är också väldigt väldigt trevligt.

Adagissimo

2008-08-27T07:20:00.004+01:00

Jag transkriberar. Och jag tycker synd om mig. Det är inte bara skriva ner det som sägs.
Så enkelt är det inte.

Om personen gör en micropaus, markerar jag (.), om pausen är lite länge- (..), om den är ännu längre- (...) Om personen pratar långsamt sätter jag hans/hennes ord i mellan <sådana tecken> , om personen andas ut/pustar skriver jag (Hx) om det är något ord som inte hörs riktigt så markerar jag det #så#.

Och det går (...) i slow motion (Hx)

Alice goes Sleeping Beauty

2008-08-26T09:42:00.006+01:00

Om det beror på vädret, på dygnsrytmen som är förstörd under semestern eller ärtan under madrassen (ett alternativ som inte går att utesluta) men jag är trött och kan drömma mig bort till kuddar, sovrummets svalka och sömnens sötma. Och allt detta medan jag sitter på jobbet.

Nu ska jag transkribera en intervju - ett långsamt och tråkigt arbete. Men bonus- personen som jag intervjuade har en väldigt trevlig röst som ska hålla mig vaken.

Back to business

2008-08-25T12:20:00.002+01:00

Nu har jag börjat jobba och semestern känns lång borta.
Alla färgglada strandparaplyer, lata dagar och en hög med irvings, Austens m.fl. böcker tillhör en annan värld.
Just nu gäller det omtenta, artikel och några tjocka böcker som levererades under min ledighet. Och jag tyckte att Proust var seg att läsa. Lite visste jag...

Böcker

2008-08-07T18:12:00.004+01:00

Jag tror att eftersom jag läste så mycket hela tiden under min hela uppväxt, tonåren och universitetsåren i hemlandet blev det en norm att alltid ha något att läsa. Visserligen älskar jag skönlitteratur mer än facklitteratur men jag tror att facklitteratur är en riktigt god två. I alla fall går det definitivt förre "coffee table" böcker och manualer till hushållsmaskiner. En "jobbok" fick till och med följa under min semester till Grekland i år: där satt på hotellterrassen, lyssnade på cikador & läste en "arbetsbok".

När jag växte upp i Sovjet, så fanns det inte så många fina barnböcker. Jag kommer ihåg att när man lyckades hitta någon finare bok, brukade man köpa flera ex av den som senare delades ut till alla kusiner under släktträffen. Egentligen så hela min släkt är galen i böcker och den kärleken kan förklaras med att min farmor var en bibliotekarie och hon i princip startade ett helt bibliotek från noll. Det mest fascinerande är att pappas familj bodde i samma hus där biblioteket var. Så när han ville ha något att läsa kunde han öppna dörren och omedelbart infinna sig blad alla dessa böcker. Det har sagts att jag kommer ärva min farmors privata bibliotek men så länge förvaltas den av min faster.

Så varför detta inlägg om böcker just nu? Jag skriver detta för att häromdagen läste jag något som gjorde mig riktigt upprörd. Jag var inne på en blogg där en tjej berättade att hon köper böcker inte för att läsa dem men för att hon "ska ha dem som pynt" och att hon vill ha dem för att "de är vita och vackra". Alltså som någon inredningsdetalj, som en vas eller en lampa. Att man inte skäms att erkänna att man reducerar en bok till en pyntgrej...

Jag vet att jag borde sluta bryr mig när andra människor gör konstiga eller rent sagt dumma saker men något inom mig kan inte släppa detta med "vita och vackra" böcker. I vilket fall som, måste jag se till att om jag någonsin skriver en bok eller blir slut med avhandlingen, att själva omslaget inte är vitt. Galna och extrema shabby chick inredare ska inte få hjälp på traven av mig.

Slow & Carefull vs Quick & Dirty

2008-07-18T14:12:00.003+01:00

Idag har jag skrivit en hel sida. För dem icke invigda så "en sida om dagen" är en panacé mot utdragna doktorandåren. "Skriver ni en sida om dagen så kommer ni vara färdiga i förtid"- fick vi höra ganska tidigt.

Det var en jobbig sida med massa referenser.
Ett försök att sammanställa ett komplicerat ämne som jag inte riktigt behärskar än.
En inledning med teoretisk bakgrund till min artikel.

Jag borde vara nöjd med prestationen. Koncentrationen svek mig inte idag, jag kunde skriva det jag hade planerat.
Men ändå. Den där känslan av att man inte hade gjort tillräckligt. Att man kunde har gjort mer. Bättre. Snabbare. Med bättre genomtänkta källor. Att så borde jag ha haft varje dag.

I vilket fall... Jag är nöjd med dagens insats. Jag tänker intala mig själv att jag är nöjd med det för allt annat är inte så värst konstruktivt.

Dessutom så provade jag idag en ny strategi -"Quick & Dirty" när man skriver snabbt, utan att älta och fila på meningarna i all oändlighet, att man skriver ner först och efter det reviderar det man skrev. Jag blev ganska positivt överraskad: varje gång jag körde fast och var på väg att dras in i putsandet, polerandet, slipandet, glättandet (låter som jag vore någon 50tals fru) så sade jag till mig "Kom igen nu, Alice. Quick and dirty"

Nu ska jag försöka köra "Quick & Dirty" strategin hela tiden. Jag tror jag mår bättre av den. Hellre är jag lite dirty än sådär "crispy clean" som 50 tals fruar.

Everybody hurts...

2008-07-14T21:24:00.002+01:00

Fast vissa har mer ont än andra.

Jag hämtar kryckor.
Jag ger medicin.
Och med jämna mellanrum skriker till "Är allting bra?"

Ikväll är jag ingen doktorand.
Just nu är jag Florence Nightingale.
Fast ganska dålig sådan.

Jag går runt och nynnar på sånger som handlar om ont.
"Everybody hurts sometimes"
"Ont, det gör ont"
" I am a rock, I am an island. And a rock feels no pain. And an island never cries."

Hur snällt är det mot min patient? Inte alls...
Så jag nynnar tyst...

Deadline

2008-07-14T15:05:00.005+01:00

Jag kan peka ut en tidsperiod då jag slutade tro att busskonduktör var ett underbart yrke för mig. Jag vet ungefär när jag började få vuxenångest & jag vet exakt när jag förstod att jag älskar min man.

Jag känner till när jag kom till insikten att föräldrarna har nästan alltid rätt och jag kan urskilja vissa specifika ögonblick som avgjorde att jag hamnade där jag är idag (till exempel, samtalet vid havet med mina föräldrar eller mötet den där magiska och förtrollande september kvällen).

Men jag har ingen aning om när jag började betrakta första semesterdagen som någon sorts deadline. (Förresten, hur kunde man uppfinna ett sådant negativt ord till för att användas varje dag?)

Det är som om något hot hänger över mig: så lite tid kvar, så mycket att göra. Det handlar inte längre om någon exalterad förväntan. Visst, längtan till semester finns men den är begravd någonstans djupt under alla "måste/borde/ska/behöva göras INNAN semestern".

Jag kom på mig själv beställandes facklitteratur som jag köpte i hopp om att läsa under semestern. Jag har även lagt in några beställningar på Libris och har planer på att genomföra 2-3 intervjuer!

Jag känner mig själv så jag vet att det här är ett sätt att hantera alla "coulda, woulda, shoulda". Det är ett sätt att stilla mitt samvete som inte får lugn och ro med tanken på att jag har haft extremt oproduktivt år på grund av alla ändlösa sjukskrivningar.

Nej, nu är det dags att återta semesterlusten och sommarförväntan. Omedelbart.

Dum

2008-07-10T13:13:00.002+01:00

Alla saker på listan "Att göra idag" är avklarade så jag läste en essä skriven av M. Schwartz "The importance of stupidity in scientific research". För nöjes skull. (Själv undrar jag lite sedan när jag började definiera läsningen från "Journal of Cell Science" som ett nöje.)

Huvudtes som Schwartz presenterar på en A4 sida är att forskningen handlar om att vara dum. Han börjar med att berätta en kort historia om en hans kompis som hoppade av doktorandstudier för att "After a couple of years of feeling stupid every day, she was ready to do something else".

Schwartz skriver

"I actively seek out new opportunities to feel stupid" ” &

“The more comfortable we become with being stupid, the deeper we will wade into the unknown and the more likely we are to make big discoveries”.

Jag förstår vad han menar, jag begriper hans resonemang kring detta men jag kan relatera till hans vän som var trött på att känna sig så varje dag. Jag inser att ”stupidity” är en nödvändighet, ett av forskningvillkoren och ett imperativ för alla upptäckter.

Lite tröstande är det att få läsa att ”stupidity” inte är en diagnos på mig men en beskrivning på ett normaltillstånd i forskarvärlden.

Men jag kan inte låta bli att tänka på att jag känner mer ”stupid” än alla andra.

Koncentrationssvårigheter

2008-07-08T09:37:00.005+01:00

Det är svårt med koncentrationen. Jag gör medvetna försök till att se till att bli distraherad så lite som möjligt: sitter vid datorn på jobbet, dörren är stängd, Winamp är inte igång osv.
Jag börjar läsa.
Det går riktigt bra de första 10 minuter.
Jag stryker under, skriver små kommentarer, det flyter på.
Om tankarna lyckas springa iväg skriker min inre röst "Kom tillbaka" i en riktig drill sergeant (från amerikanska filmer) manér.
Och jag återgå till att rikta all min uppmärksamhet åt diskurs, sociala representationer och beslutsfattandet. Det går bra tills jag läser ett namn på författare som artikeln hänvisar till. Han heter Berry.
Och då går allting åt helvete...
"Berry, 1983... Berry... Bär... Just det... Den där new York Cheesecake med blåbär var helt underbar. Jag borde göra den hemma. Jag har ju lovat att skicka receptet till min syrra. Jag får ej glömma det. Ok... Jag måste koncentrera mig. Tänk på artikeln, inte på kakor. Läs nu."

Jag läser. Och då dyker ett annat namn upp. Mannen heter (jag skojar inte) Starbuck! "Starbuck... Oooh... Starbucks.... Deras tall latte... Mmm... Varför finns det inte Starbucks här? Fast det är klart, det går inte ha det här. Den skulle gå i konkurs ganska snabbt. Allting går i konkurs här. Det finns inte någon riktig cafékultur här. Jag får ej glömma att jag ska fika med min kollega idag. Trevligt... KONCENTRERA DIG NU!"

Jag & ett gäng smarta män

2008-07-04T07:56:00.005+01:00

Det är ganska mysigt att jobba när de flesta har gått på semester. Jag är varken avundsjuk eller missunnsam i den här frågan eftersom jag vet att jag har min semester före mig och så länge har jag inte utnyttjat en enda dag av den dyrbara klenoden.

Just nu jobbar jag med något som någon gång ska bli en artikel och det betyder att jag sitter bland högar av olika artiklar som skrivs ut betydligt snabbare än vad de läses av mig. Den här "göran" skapar ganska mycket ångest när arbetsdagen är väl slut. Jag sitter och läser flera långa artiklar på 30 sidor för att i slutet av arbetsdagen få frågan "So what?" i huvudet. Efter alla dessa sidor med ibland på tok för komplicerade tankegångar inser man att det inte gav så mycket. I alla fall inte direkt. Inte till just den här artikeln. Inte just för mig. Inte här. Inte nu.

Den här dagen började med en artikel som innehåller följande källor: Nietzsche, Freud, en gammal kinesisk dikt. Sedan var management- & organisationsklasikerna med: Mintzberg, Simon & March. Och icke att förglömma: Lave, Weick, Sassure & Derrida. Jag får bara hoppas att min artikel också ska innehålla så många tunga namn på referenslistan och att jag ska kunna känna mig väldigt smart och till och en aning pretentiös.

The Shining

2008-06-19T13:52:00.003+01:00

Dagen före midsommarafton är väldigt lugn. De flesta räknar med att ytterst få ska vara på jobbet idag: vissa har påbörjat sin semester, andra jobbar hemma, någon tar ut en ledig dag osv. Jag medvetet valde infinna mig på min arbetsplats eftersom det är så lätt att bli distraherad hemma just nu. Här, framför datorn på jobbet distraktionsmoment är ganska få och det säkert bidrog till att jag lyckades skriva färdigt en idé till en artikel och mejla den till min potentiella samarbetspartner.
Jag har även jagat spökstudenter (sådana som inte finns i Ladok men lämnar in uppgifter) och lyckats lösa ett mysterium kring detta.

Högskolan på sommaren liknar "Overlook" hotell från "The Shining": tomt, tyst, stora ytor utan människor. Ok, inga fula heltäckningsmattor och kollegor säger "Hej" eller "Whatz up"
till varandra istället för "Here is Johnny..." men har man livlig fantasi så lyckas man skrämma upp sig själv när man går genom den långa korridoren helt själv.

En mesig student

2008-06-12T20:10:00.004+01:00

Jag menar mig själv såklart

Jag har aldrig ens kommit på tanke att ifrågasätta lärarnas bedömning och betyg.
Jag har aldrig sagt att jag förtjänar bättre betyg än den som var skriven av lärare.
Jag har aldrig gått till läraren med önskemål att få betygen höjd.

Även om jag har provat på båda sidor- student & lärare-har jag fortfarande inte den blekaste aning om vilka gudomliga makter får betyget att växa. Magisk dryck? Påskharen? Betygfén? (se bilden)

AAaaaAaaaaaaAAAAAAaaaaaaaaa

2008-06-12T09:17:00.002+01:00

Kommer man tillbaka till jobbet efter sjukskrivningen så är det lite konstig känsla man får i magen. Folk är glada att se mig, hälsar, frågar hur jag mår, säger att det är roligt att jag är tillbaka. På ett sätt är det trevligt men samtidigt är det ganska jobbigt. Jag vill inte uppmärksammas, jag vill bara vara som vanligt, kanske till och med vara lite osynlig.

Frågan "Mår du bättre nu?" gör att jag mår sämre. Hur ska jag besvara det utan att vara för besvärlig? Får man svara "Nej, faktiskt inte"eller "Det är skitjobbigt, tack som frågar"? Så det blir ett "ja" med sådant falskt leende. Det går inte berätta att på grund av utsättningssymtom har jag slagit mitt eget rekord i panikanfall per dag. Hur kan jag berätta att jag håller på att spåra ut mitt under mötet, när alla är där? Så jag sitter där med naglarna djupt inne i det fejka soffskinnet och försöker komma ihåg den djupa rösten från avslappningsbandet som säger "Du är avslappnad. Helt avslappnad" Avslappnad, my ass...

"Pimp my bitch up..."

2008-06-10T09:01:00.004+01:00

Idag fick jag ta del av kursutvärderingen som studenterna lämnade in. Någon skrev att jag och min kollega var bra föreläsare och vi båda två är väldigt glada för det. Fast det var vissa saker som irriterade oss. Någon valde att beskriva oss som "trevliga", "med leendet på läpparna" etc. Nästan som i den där sången av The Temptations: " I've got sunshine on a cloudy day with my girl... " Nästan som en beskrivning av deltagare i någon skönhetstävling...

Jag är kluven. Jag skulle inte bli glad av att bli kallad otrevlig eller bitch men det motsatta sätter igång vissa tankar. Är det just dessa egenskaper jag vill att mina studenter ska uppmärksamma? Är det det som studenterna anser vara av stor vikt? Skulle samma ord användas att beskriva mina manliga kollegor? Beror det på mig eller på studentens inställning? Ska jag pimpa min bitchighet?

Mentala anteckningar

2008-06-02T20:05:00.004+01:00

Ur dagens Expressen :

"Den formella promoveringsmiddagen för nyblivna doktorer är en stor högtid i det akademiska Lund. Men den högtidliga festen med drygt 500 gäster fick ett abrupt avbrott.
Professorn Tiina Rosenberg, 49, känd queerforskare och en av grundarna av organisationen feministiskt initiativ, chockade gästerna i fredags.
Mitt under à cappella-gruppen Last calls uppträdande med den humoristiska sången ”Folkets rättigheter” rusade hon fram till scenen. Rosenberg ropade ”fuck you, fuck you, fuck you!” åt musikerna och stormade därefter ut från lokalen inför den förvånade folksamlingen."

Om jag någonsin kommer bli färdig doktor & lägga fram avhandlingen (betoningen är extra stark på ordet "OM" just nu) måste jag se till att T.Rosenberg inte finns med på gästlistan.

Kan man få Tourettes syndrom på äldre dagar?
Handlar det om någon tradition lundensis som vi i bushen inte har hört talas om?
Eller handlar det om någon modifierad akademisk version av det välkända fenomenet "Party pooper"?

Vad har Michael Jordan & jag gemensamt?

2008-05-29T10:19:00.002Z

Vanligtvist tycker jag att sådant "inspirational stuff" är fånigt och klischéaktigt. Men idag... Jag får väl skylla på solstinget.

Nattlig läsning av rapporter...

2008-05-29T00:08:00.005Z

Hittar man en artikel om den akademiska världen så måste man kommentera lite. Av pliktkänsla och lite yrkesstolthet. DN diskuterar Högskoleverkets rapport där man bland annat säger att högskolelärare arbetar kvällar, helger och därmed jobbar ca 53 timmar.

Det kändes genast bättre att läsa detta eftersom jag trodde att det var jag som var extra långsam och ovan.

Artikeln tar även upp att studenter ägnar sig mer och mer åt självstudier, adjunkternas forskning är nästan obefintlig och manliga lärare forskar mer än kvinnliga.
Vad överraskande! (dryyyypande sarkasm). Jag skulle blivit lika förvånad om någon rapport skulle berätta att min garderob borde städas & att jag gör misstag vad gäller ordföljd i bisatser.

Tydligen anser Sveriges högskolelärare att deras arbete är "stimulerande, viktigt och kreativt" och jag nickar instämmande. Det är roligt att även minskade resurser, stor arbetsbörda, bristande motivation hos vissa studenter och tentarättning under söndagsfrukosten (låt bli marmeladmackor :-) )med familjen inte suger ut arbetsglädjen.

En annan sak som poängterades var att lärarna anser att de har frihet att lägga upp sitt arbete själva. Bilden ovan illustrerar denna frihet- min sommaroffice. Hur många kan skryta om liknande?

Mike Jagger hade rätt:: "You can't always get what you want"

2008-05-18T20:36:00.003Z

Jag önskar att jag hade en bra förklaring. En bra anledning till det här antiklimax skulle uppskattas. Jag önskar att min förklaring skulle låta mer dramatisk och mer tung.
Det vore skönt att kunna säga att jag fick avbryta loppet på grund av att jag kollapsade några ynkliga meter från mållinjen eftersom sprang så fort så jag sprang ikapp grupp 1.
Eller att jag var tvungen att stanna för att återuppliva en man som har fått fått en hjärtinfarkt. Eller att jag blev akut inkallad för att medla i Israel-Palestina konflikten.

Men... jag har endast ytterst tråkig och extremt oglamorös förklaring till att jag fick avbryta loppet och sätta mig i bussen för "brutna löpare" a.k.a bussen för losers. Jag fick ett helt vanligt panikanfall. Och som känt, går det inte så bra att springa och andas i en påse samtidigt (man ser ful ut på bilderna som tas av fotografer längst med banan)

Helgens resultat: halva halvmaran, självförtroende minskade med 70%. Dagend ord: "Loser"

21.097494

2008-05-16T17:40:00.006Z

Nu finns det ingen återvändo. Jag är rädd att misslyckas & jag brukar undvika saker som jag inte är bra på. Men den här gången tänker jag inte fly och gömma mig. Dessutom så spenderade jag en förmögenhet på nya träningskläder så det vore skamligt att låta bli springa Göteborgsvarvet imorgon.

Jag kan inte göra så mycket mer just nu: jag har ätit kolhydrater, jag har gjort en musiklista för min mp3 spelaren, jag har studerat banan och har lagt upp strategin. Visst, jag kanske kunde tränat mer men jag är ganska nöjd ändå.

Min syster föreslog att om jag märker att det är för tungt kan jag gömma mig i Slotsskogen och sedan dyka upp vid mållinjen. Just nu känns det inte som ett alternativ men imorgon... vem vet?

Run, Alice, Run

Avundsjuk... jag är så avundsjuk...

2008-05-12T20:44:00.003Z

Bara på några få dagar fick jag se fiktiva doktorander i två olika tv-serier.
Den första var Hanna West- ett 14årig ont underbarn som läste pre-med och undervisade i kemi. Tjejen lyckades lura CSI utredare två gånger, klara av familjeproblem och fixa forskarutbildningen. En stor applåd.

Den andre var dr. Spencer Reid (i bilden) från "Criminal Minds" som just nu håller på att jobba på sin fjärde (!) ph.d. Han har doktorerat i matematik, fysik och den tredje förkunnades inte i serien. OK. Är man ett geni så kan man säkert fixa det men... Med tanke på hur lång tid det tar att publicera en artikel, hur lång processen med att få artikeln godkänd kan vara, har jag svårt att tro det... Det låter helt enkelt för bra.

Eller så är jag bara avundsjuk. Fruktansvärt avundsjuk.

Alice 007

2008-05-10T22:05:00.003Z

En varm skön lördag i maj.

Jag, min man, min syster och hennes sambo sitter i en bil på en idyllisk ö i skärgården och väntar på färjan. Vi är glada, skrattar, skämtar. Luften är ful av körsbärsblom och är lite berusade av sommarförväntan, glädjen av att kunna umgås, godis-och läskdoften i bilen samt värmen utanför. Vi sätter på musiken på en hög volym, sticker ut armar och ben genom fönsterrutor, skrattar och tar roliga bilder på varandra.

Plötsligt säger jag "skit", gömmer mig bakom min mans axlar, sätter på mig gigantiska syrans glasögon och sjunker ner i bilsätet.
Jag känner mig lite som en hemlig agent (ja ja... jag tittade på "Bourne Ultimatum" igår) och tittar på världen genom gigantiska solbrillor.

Två av mina studenter går långsamt förbi bilen.

Tråkigaste inlägg i bloggen

2008-04-30T23:35:00.003Z

Är man sjukskriven så har man inte så mycket att skriva om.

Dagen höjdpunkter:

Oprah ger hälsotips,
"Days of our Lives" fortsätter som vanligt (Marlena har dödat halva staden)
Plommonträdet har börjat blomma i min trädgård.

That's about it. En sak till. Jag kan träna som vanligt- i helgen blev det en runda på 15.5 km. Bra, med tanke på att inte så länge sedan hoppade jag på kryckor.

Adjektiv & objektiv

2008-04-11T21:43:00.005Z

Det är intressant hur vi värderar människor och saker beroende på våra arbetsuppgifter, roller och situationen.
Undervisar man så värdesätter man studenter som är smarta, "skarpa" och "har en god analysförmåga".
Står man i en kö på ICA så anser man att en bra kassörska är en snabb kassörska.
En riktig bastant undersköterska som tog blodprov på mig idag (inget Bamseplåster den här gången heller) högtidligt deklarerade att jag var "lättstucken". Tyvärr så lyckades jag att förstöra jag mitt goda anseende som patient genom att nästan svimma av.

På ett liknande sätt lyckades många av mina studenter förstöra sina betyg. Jag sitter vid köksbordet med en hög tentor och då och då skriker ut "Halleluja!" eller "Somebody shoot me, please!". Det övergår mitt förstånd hur vissa lyckas besvara tre frågor på ett utmärkt sätt så att jag blir glad, upprymd och sedan... flopp. Noll poäng. Zero points. 0 баллов. C'était une exposition terrible.

Vissa studenter skulle säga att en bra lärare är en objektiv lärare när det kommer till rättningen så jag försöker att se till att mitt glada humör efter en "Ben & Jerry" glass inte resulterar i allt för höga poäng. Stackars de vars tentor jag rättade innan frukosten...

Thanksgiving

2008-04-08T20:02:00.003Z

Det finns många saker som jag är tacksam i min roll som undervisande doktorand. Men just idag känner jag extra stor tacksamhet för sökmotorer som hjälper att hitta texter som används av studenter som otillbörlig "inspiration".

Jag har tusen känslor kring den där "inspirationen".
Jag är frustrerad över att misstankar och letandet efter bevis tar upp så mycket av min tid.
Jag är arg över att det som jag säger ignoreras.
Jag är ledsen när jag inser att vissa efter 10 veckor har ytterst lite att säga sin mening om ämnet och håller sig fast vid ordagranna upprepningar av kurslitteraturen.
Jag är bitsk när jag upptäcker att studenter underskattar våra (lärarnas) kompetens och vana att se när texten inte är egenskriven.
Jag är spydig när det är uppenbart att personen inte hade svaret på frågan men chansade och skrev en massa irrelevant information i hopp om att "träffa rätt".

Samtidigt kan jag inte låta bli att ifrågasätta min egen insats.
Gjorde JAG allting som behövdes?

Rättning av inlämningsuppgifter

2008-04-01T17:54:00.002Z

Icke godkänt
Icke godkänt
Icke godkänt
Icke godkänt
Ursäkter för att arbetet lämnades in för sent
Gnäll
Misstankar om att hälften inte har öppnat boken
Icke godkänt
Skratt med min favorit kollega
Analysen saknas, alltså, icke godkänt.
Studenterna i sina mejl till varandra refererar till mig och min kollega: (citat!)"It will kill us".

Jag vill inte veta om du bakar muffins...

2008-03-31T18:01:00.004Z

En sak som man får lära sig i kriminalserier och filmer om olika seriemördare är att förövaren har svårare att skada offret om han ser henne/honom som en person. Därför försöker alla dessa kidnappade kvinnor berätta om vad dem heter, hur många barn dem har och att de bakar muffins till baseballträningen tå tisdagar.

Och jag förstår hur det fungerar. Ju mer jag får veta om mina studenter, ju mer jag lär känna dem desto svårare har jag att vara bestämd, desto lättare blir det att rucka på olika deadlines, desto mer komplicerat blir det att vara krävande. Tillrättavisning blir inte alls någon powertrip som jag njuter av men snarare en ganska obehaglig stund fylld av deras rädsla och min besvikelse samt irritation.

De går hem, kanske lite lättade, lite skakade och har ingen aning om att jag sitter på mitt rum, alldeles varm och förvånad över mitt eget obehag av att tvingas ta rollen som förhörsledare och bestraffare.

Jag vill inte vara "good cop" eller "bad cop". Jag vill inte rynka på pannan och göra långa tunga pauser. Jag tycker inte att det är roligt att höja rösten eller läxa upp någon.

Vill jag uppleva det, kan jag titta på CSI, "Law and Order" eller "Cold Case". Och visst... undervisning ska inte likna "Teletubbies", allting kan inte vara så ljuvligt och prydligt som i "Lilla huset på prärien" eller på tok för propert som i "7th Heaven"

Jag hoppas att det finns något mittemellan...

Den ultimata frågan

2008-03-26T10:15:00.005Z

En av dem mest kända frågor är så klart "To be, or not to be?"

Det finns andra väldigt kända frågor :
"Vad är meningen med livet?"
"Vad kom först, ägget eller kycklingen?"
"Vad är klockan?"
"Pojke eller flicka?"
"Who is afraid of Virginia Wolf?"
"Ser jag tjock ut i dessa byxor?"

Just nu min arbetsdag präglas av an fråga som jag får väldigt ofta. Nej, det är ingen existentialistisk vinkling på den frågan. Nej, den handlar inte om klädesplagg eller är inspirerad av kända namn i litteraturen.

"Vad kommer på tentan?"

Uppenbarelse på kryckor

2008-03-25T14:58:00.003Z

Idag fick jag en religiös upplevelse.

Jag gick till föreläsningssalen där studenterna väntade på mig & när de såg mig gjorde de en korridor för mig så att jag kunde långsamt passera den med mina kryckor...

Jag kände mig som Mose när det Röda Havet öppnade sig. Och lite som en Kejsare med sina nya obefinntliga kläder när alla tittade på.

Vad är det på TV?

2008-03-24T18:58:00.005Z

När jag tittade på ett gammalt avsnitt av "Grey's Anatomy" började jag undra varför det finns så många läkarserier men ingen serie om doktorander. Det vore inte omöjligt att göra något intressant.

Om man hämtar inspiration från "Grey's Anatomy" så skulle man kunna göra en serie om ett gäng vilsna doktorander: en av dem ha sex med sin handledare, en annan bli kär i en av personer som deltog i en empirisk undersökning och nästan dödar honom.

Eller varför inte hämta lite inspiration från "House"? Serien skulle såklart handla om en supersmart med väldigt elak handledare som istället för att halta skulle han kunna ha Tourettes syndrom eller ständigt plågas av nageltrång & elallergi. Han skulle handleda tre ekonomidoktorander som skulle tvingas jobba dygnet runt medan han själv skulle sitta hemma och spela panflöjt.

Man skulle kunna parafrasera "Flying doctors"... Ok ok... Nu tog jag i lite för mycket.

Relax, take it easy...

2008-03-24T14:29:00.004Z

Nej, det blir ingen forskning idag. Dagen ägnas åt att tycka synd om sig själv.

Jag tänkte börja dagen med en löpningsrunda. Jag var riktigt sugen på att springa eftersom det inte gick att träna på grund av snöstormen flera dagar i streck. Det gick bra tills jag halkade i snörester, föll pladask mitt på gatan, skrubbade ena knät ordentligt så att nya träningsbyxor måste köpas. Det gick betydligt sämre den vänstra kroppssidan: jag har stuckat foten ordentligt. Medan jag låg där mitt på gatan ganska chockad, min mp3 spelaren fortsatte som vanligt och jag hörde musiken från den "Relax, take it eeeaasyyy".

Jag tog mig hem och fick en behandling av min K som visste exakt vad som skulle göras: is,
bandage, foten upp. Jag under tiden tänkte på allting som stukningen hindrar mig från att göra: träning, promenader, shopping, dammsugning, balett & fysprov till polishögskolan (jag varken dansar eller vill bli polis).

Så nu är jag upptagen med att vara ynklig och därmed all forskning utesluts automatiskt.
Veckan som kommer är helt undervisningsfri, så jag hinner göra det jag vill göra ändå.

Frusen ferieforskning

2008-03-23T19:01:00.005Z

Jag hoppades att påskledigheten kommer att användas till att skriva lite på avhandlingen.
Men så blev det inte.
Istället blev det:
Promenad i snöstormen
TV-tittandet
Besök hos släkten
Tidningsläsning
Promenad i skärgården
Påskmust i obscena mängder
Lumpens långa gråa strumpor

och ledigheten är inte slut än... Jag hinner säker skriva några genialiska rader imorgon

Ostilla veckan

2008-03-20T19:12:00.005Z

Stilla veckan verkar handla om allt annat än just lugn och frid. Jag har sysslat med saker som definitivt hamnar utanför kategorin "ro". Jag och kollega avverkade sex stycken seminarier på en dag, lyckades rätta alla inlämningsuppgifter och jag tog den längsta löprundan i mitt liv.

När jag rättade studenternas arbete, skrattade jag ibland så mycket att kollegorna måste har trott att jag tittade på Eddie Izzards show eller ett riktigt bra avsnitt av "Vänner".

På ett sätt kände jag mig lite elak för att jag skrattade. Lite bitchig. Lite som en häxa på väg till Blåkulla. Är det etiskt att skratta åt det? Får man göra det? Får läkare fnittra lite åt patienternas konstiga ursäkter? Får konstkritiker garva åt konstnärliga misslyckanden? Är det ok för expediterna på H&M skratta lite när kunden satte på tröjan bak och fram?

På mitt gamla hotelljobb brukade vi skoja om kunderna. Och hur kunde vi låta bli? Även den som värnade om kundernas integritet (fanns det sådana bland oss där?) skrattade åt min historia då en kund mitt på natten ville köpa mina strumpbyxor för några hundralappar. För att putsa hans skor, sade han. För att leka Moulin Rouge, trodde jag.

Det är tur att jag inte hinner tänka så mycket innan skrattet fyller munnen och hela arbetsrummet. Jag gör det inte för att vara elak. Jag gör det för att det som gör mig full av skratt är så genialiskt konstigt, annorlunda och oväntat.

"...allt som rör sig, lyser eller låter... ska inte refereras till!" - sagt efter att studenter har refererat till en superkonstig, hemsida med bilder och design a la 1996.

Nio

2008-03-09T20:23:00.003Z

Nio.

Så många arbetsrelaterade mejl hittade jag i min inbox på söndagskvällen.
Alla nio förväntade sig ett svar omgående.

För att parafrasera Katie Meluas sång "Nine Million Bicycles in Beijing":

There are nine not read emails in my inbox
That's a fact,
It's a thing we can't deny...

De får vänta tills imorgon. Tills jobbet börjar. Tills jag fysiskt befinner mig på jobbet.

Ibland känns det att alla gränser försvinner. Jag läser artiklar i köket, diskuterar jobbsaker i kön på ICA, tittar på filmer och får tanken "Det här är ju ett bra exempel på "community of practice" eller "Fy f*n, vilken teknologisk determinism som propageras..."
Jag pratar med min K. om agile software development & "The Toyota Way" framför TVn och ordet "pedagogik" nämns under samtalet med kompisar när hela gänget tittar på Melodifestivalen.

Ibland kan jag längta tillbaka till den tiden då jag jobbade i hotellreceptionen. Visst, jobbet var ju kvar "i huvudet" men fysiskt slapp man handskas med jobbet. Det var en omöjlighet att ta med sig hem receptionsdisken och checka in eller checka ut folk.
Dessvärre så får artiklarna plats i väskan och på köksbordet.

Tyvärr så rymmer min inbox 9 mejl på en sen söndagskväll.

Kopieringsrummetsmysteriet

2008-03-07T09:31:00.004Z

Nu vet jag inte om någon har skrivit om detta men jag tror bestämt att det skulle finnas tillräckligt med material för en avhandling om kopieringsrummets betydelse för en organisation, dess kultur, kommunikation osv.

Kopieringsrummet kan nyttjades till allt möjligt. Jag hörde att kopieringsrummet på mitt jobb användes för att ha sex, jag vet att riktigt hemliga samtal pågår där ibland. Emellanåt står man i kopieringsrummet med en kollega och pratar om saker som inte ha något med jobbet att göra. Kopieringsrummet på min arbetsplats är också ett rum för kontorsmaterial. Ibland går jag dit för att hämta inspiration i form av en ny penna eller ett tomt anteckningsblock.

Kopieringsrummet kan även vara en meditationsplats. Ibland måste jag kopiera kursmaterial till 60 studenter, då kan jag stå vid kopieringsapparaten, känna värmen från nya kopior, andas in doften av toneravtryck på pappret och tänka på ingenting.

Idag gav kopieringsrummet en trolsk upplevelse till mig. Jag gick in dit stressad & vilsen men gick ut glad och inspirerad. Låter det mystiskt?

Nej, inga goda féer bor i kopieringsrummet. Det är inte de som är ansvariga för den här magin. Eloge för den här förvandlingen går inte till några älvor, inte till ”lyckopiller”, inte till någon Jehovas vittne eller scientolog som förändrade min syn på livet. Jag har helt enkelt träffade min handledare där.

Lost

2008-03-06T15:17:00.004Z

Idag känns allting lite svårare. Jag känner mig en aning malplacerad. Som om jag vore en utbytesstudent i mitt eget liv.

Allting flyter på tills jag börjar ägna mig åt forskningen och egen avhandling. Konstigt. Jag vet att jag är en kreativ person, att jag har massa idéer, att jag får intressanta och roliga associationer, att jag är bra på att skriva. Men på något sätt översätts allt detta inte till forskningen. Och det är inte någon vanlig skrivkramp. Kramp går över ganska snabbt medan denna icke produktiva period har pågått under en längre tid. Det är snarare en mental förlamning än en spasm.

Så jag vandrar runt som en rädd utbytesstudent som inte vågar fråga, som har tusen sätt att göra bort sig på och som inte har lyckats hitta sitt skåp under de fyra senaste dagar. Lite pinsamt och lite sorgligt.

"Kill Bill" minus Tarantino, plus akademiska utmaningar

2008-03-05T22:01:00.004Z

På ett sätt så har det hela kretsat kring utmaningar. Idag hölljag och min kollega en stor föreläsning. Jag saknar vanan av att hålla en lektion inför så många. Tur att vi var två. Det kändes riktigt lyxigt att veta att man har en säkerhet i form av en skön kollega ifall det skulle börja gå åt helvete.

Visst, det var säkert många upprepningar, skämt som ingen verkade fatta, intetsägande blickar från vissa, so what? Det var ju så himla upplyftande och engagerande att försöka förmedla det som man hade planerat. En del studenter var ju helt underbara, ställde relevanta frågor, ifrågasatte, tänkte. Det var inte bara en utmaning att hålla föreläsningen men även att behålla lugnet inför den uppgiften.

Vanligtvist skulle jag ha stressat, varit orolig, rädd, föreställt mig tusen olika sätt jag kan misslyckas på (inklusive den klassiske varianten med en öppen dragkedja & ett mindre vanligt scenariot om att bli totalt ignorerad av studenter och lämnas i föreläsningssalen medan de alla går ut för att köpa glass). Men jag var lugn. Antingen börjar jag blir bra på fejka (”fake it till you make it”) eller är det så att mina piller verkligen fungerar. Hmmmm....

En annan utmaning den här veckan handlade ytterliggare om en sak jag har aldrig gjort innan. Nämligen sprungit 21 km. Efter mycket krångel med betalningen, så finns mitt namn på lista av deltagare på årets Göteborgsvarv och jag börjar inse att det är på allvar. Att jag verkligen ska försöka göra det. Det är en utmaning i sig att inte flippa ur av tanken på blåsor, ont i benhinnor, svett etc. Skillnaden mellan detta och föreläsningen är att förberedelserna till föreläsningen är betydligt kortare än träningen inför Varvet. (Enligt en schablon, så har man 3 timmar att förbereda sig inför föreläsningen. Vad är det för super-uber-megaoptimist som tror att det är tillräckligt?)

Veckans utmaning nummer tre är att dela in studenter i två grupper inför ett seminarium. Det är en uppgift som man borde få medalj för (som på Göteborgsvarvet) med tanke på allas önskemål och möjligheter.

Så den här veckan handlar om att döda sin drake på en intellektuell, fysisk och administrativ nivå, så jag föreställer mig själv som Uma Thurman” från ”Kill Bill” och viftar med svärdet på ett extremt graciöst sätt.

Livets biverkningar

2008-02-28T06:23:00.006Z

När jag läste FASS började jag undra varför liknande register inte görs för andra saker i våra liv. Varför kan ingen göra en databas med andra "specialiteter i Sverige"?

En liten tablett kan orsaka alla dessa biverkningar som är anledning till att jag på senaste tiden började tro att antingen håller jag på att dö eller förvandlas till en zombie (mer troligt egentligen). En liten tablett... Men tänk på alla dessa andra betydligt större saker, till exempel, yrkesval, ett dåligt skämt, shopping för på tok för mycket pengar, giftermålet med en intelligent & snygg datanörd, uteblivet besök hos frisören eller en sen kväll framför TV eller datorn som under studenttiden.

Alla dessa saker är ju betydligt större än något piller på ynkliga 75mg så varför inte skriva ner alla möjliga biverkningar som man skulle kunna förvänta sig?

Till exempel: Att gifta sig med en superintelligent & snygg datanörd kan medföra följande biverkningar:

Vanliga (förekommer hos fler än 1 av 100 kvinnor): Makens jobbresor till olika europeiska huvudstäder alldeles för ofta, ett stort antal olika nätverk hemma mellan allt möjligt osv

Eller så:

”Att vara ensam i huset när mannen är på affärsresa”:

Vanliga (förekommer hos fler än 1 av 100 kvinnor): Tankar på ALLA skräckfilmer man har någonsin sett eller bara hört talas om, övertygelse att någon har flyttat in på vinden utan ägarnas vetskap, ökad sockerkonsumtion.

Eller så:

”Ett engagemang i undervisningen”

Vanliga (förekommer hos fler än 1 av 100 doktorander): Negligerad forskning, viljan att göra PowerPoint presentation för att beskriva även de mest triviala saker i ens liv och överanvändning av ordet ”epistemologi” när telefonförsäljaren ringer till en.

Diagnos: mesighet

2008-02-25T22:49:00.004Z

Något håller på att hända. Allvarligt. Jag var oroligt att jag ska vara en alldeles för sträng lärare. I mina föreställningar var jag en sträng Frau Disziplin vars namn uttalades av studenter halvviskande med skräck i rösten. Jag stod framför spegel och övade hur jag lyfter mina ögonbryn på ett hotfullt sätt. Jag svarade ”Visa dörren, såklart”, när min syster undrade vad jag skulle göra om studenterna kom oförberedda till seminariet. Någonstans djupt i hjärtat trodde jag att jag ska stå där framme vid en svart tavla och med kritigt pekfingret räkna duktiga studenter ”Eis, zwei, drei...”

Men vad händer när de dyker upp utan att ha gjort det de skulle? Skriker jag ” Schande!”? (Varför var mina tankar på tyska, förresten?) Nej, det gör jag inte... Överraskar jag dem med oväntade duggor som vissa av mina sovjetlärare bara ääääälskade? Nej. Jag gör inget liknande. Istället säger jag ”Men förbered dig till nästa gång” och fortsätter som ingenting. Min bitch-nivå är lika med noll. Om jag fortsätter så, kommer det att sluta att jag syr kläder av gardiner till mina studenter och vi springer i Alperna sjungandes ”My Favorite Things” i bästa ”Sound of the Music” anda.

Fragmenterad vardag

2008-02-21T22:00:00.001Z

Mycket jobb. Sköna studenter. Icke sköna studenter.
Hermeneutik. 25% sjukskrivning. A disgrace. Politik. Uncertainty.
Assignment. The Other Boleyn Girl. Fattig vecka. Obefintligt socialt liv.
The Tudors. Ett mysigt kontor. Glädje på jobbet. Ångest på jobbet. Godissugen.
AAaaaaAAA. Somna på soffan. Ligga sömnlös. Rädda dagen med chokladglas.
Bilder. Siffror. Ord.
Skitsnack. Sudoku.
Osv

Febriga funderingar

2008-02-12T13:37:00.000Z

Har man feber så är man berättigad till att ha konstiga tankar.

Så jag har tänkt på hur stor skillnad det är mellan verkligheten och fiktion när det kommer till kvinnliga forskare.

I "verkligheten" så är det synd om kvinnor i forskarvälden enligt den generella uppfattningen. Det är synd om kvinnliga forskare som har svårare att ta sig igenom olika strukturer, de hamnar i skuggan, de förbli utan Nobelpriset (snyft) osv. För att vara ärlig, så tycker jag inte om den här allmänna inställningen då en hel grupp framställs som någon sorts offer som måste uppmärksammas, belysas, dras ut i ljuset. Visst, jag håller med att alla jobbiga saker som jag nämnde innan förekommer i stor utsträckning men jag vill inte beskrivas som någon drabbad varelse. Give us some credit!

Men titta på fiktiva kvinnliga forskare. Var ska vi börja? Kanske med filmen "The World is Not Enough"? Vad sägs om Christmas Jones(!) som är "a doctor of nuclear physics who gets tangled up in the world of espionage"? Det är inte så himla trovärdigt att en tjej i hennes ålder är redan dr. Jones i kärnfysik. (När började hon forskarutbildningen? Det måste ha varit lång tid innan hon fick de där brösten som exponeras i hennes supertajta kläder under hela filmen)

Eller D.Browns fiktiva Susan Fletcher från boken "Digital Fortress" som beskrivs på följande sätt:
"He noticed that her strong hazel eyes seemed distant today, but her cheeks had a flushed freshness, and her shoulder-length, auburn hair looked newly blown dry. Trailing her was the faint scent of Johnson's Baby Powder. His eyes fell the length of her slender torso- to her white blouse with the barely visible beneath, to her knee-length khaki skirt, and finally her legs... Susan Fletcher's legs. Hard to imagine they support a 170 IQ, he mused to himself "

Men vad gör man om man vill varken vara en svag offer eller dofta "the faint scent of Johnson's Baby Powder"?
Jag har inga svar.

Idag tillhör jag ingen av dessa grupper eftersom jag ägnade mig åt undervisning (rättning) och därmed inte jobbat med forskningen, så jag kan inte tillhöra den första hårt jobbande men icke erkända gruppen. Så bye bye, Nobelpriset.

Men jag har även saboterat mina chanser att tillhöra den andra gruppen eftersom jag unnade mig en hel del godis. Bye bye, torso a la Susan Fletcher...

Bilden säger mer än tusen ord

2008-02-11T16:16:00.000Z

Akuta komplikationer

2008-02-11T09:48:00.000Z

Alice har haft ett dramatiskt dygn: hög feber, tusen frågor på sjukvårdsupplysningen, Paracetamol & Eeze (som inte hjälpte ett dugg) besök på akuten, hyperventilation (patetiskt, jag vet), blodprov, misstankar om hjärnhinneinflammation, överläkare, jag-vill-hem repliken sagt med extremt ynklig röst till K. ... Ja, hela köret.

Enligt läkaren så var det någon infektion men jag själv tror att det var någon sorts allergireaktion mot Christer Sjögren när han gick till finalen i Globen.

Sjukvården får fyra stjärnor. Varför bara fyra? Jag fick ingen Bamseplåster :-) Dålig stil :-)

"Excellence, I can reach for; perfection is God's business"

2008-02-09T22:59:00.000Z

Veckans sammanträffande: två personer som jag lyssnar mycket på sade precis samma sak för mig.

Min älskade kollega har sagt att det inte går att säga "Jag har gjort allt för att förbereda den här föreläsningen". En annan person under samtalet uttryckte precis samma sak "Att sträva efter perfektionism är ingenting att stäva efter eftersom man alltid kommer alltid känna sig misslyckad".
Michael J. Fox har sagt: "Excellence, I can reach for; perfection is God's business".

Och jag är medveten om detta. M.J.Fox citaten har även varit påklistrad på min datorskärm sedan 2 år tillbaka. Perfektion är verkligen ingenting jag vill uppnå. Det vore hybris att tro att man kan göra det. Men hur hittar man nivå som man kan vara nöjd med?

Jag vill att studenter ska bli inspirerade, att de ska kunna bli upphetsade när dem upptäcker att det som står i artiklarna har faktiskt starka kopplingar till livet de lever, att dessa texter är inte bara bilder av den vetenskapliga främmande världar men ett individuellt, intressant sätt att se på tillvaro och kunna uttrycka det på ett specifikt sätt genom ett särkskillt språk.
Jag vill att de ska hitta "det levande" bakom dem hårda vetenskapliga ord och komplicerade uttryck. Att författarnas världsbild ska träda fram och väcka tankar i deras huvud. Att andras ideer skulle trigga deras tankegångar. Att de skulle våga jämföra sin åskådning med den som presenteras i artiklarna.

Och om det inte går... ja, de ser jag det som mitt fel, min brist. För lite passion, för dåliga förberedelser från min sida. Men jag ska försöka. Inte för att det skulle vara perfekt men att det skulle vara bra.

Ursäkternas drottning

2008-02-06T23:54:00.000Z

Saker som måste göras:

1. Förbereda seminariet
2. Rätta inlämningsuppgifter
3. Formulera en ny inlämningsuppgift
4. Läsa ut heeeela boken
5. Läsa alla artiklarna

Saker som jag har gjort istället för att göra det som står på listan "Saker som måste göras". (Dåliga ursäkter redovisas inom parantes)

1. Tittat på "Tudors" (hörde mycket bra saker om serien så jag var tvungen att titta. Dessutoms så är drottningar mitt intresse)
2. Städat (det går inte jobba när det är så rörigt)
3. Facebook (Lite socialt liv måste jag ha kvar)
4. Traderat (Jag har ju absolut inga vår- och sommarskor)

Forskningssambo

2008-02-05T16:28:00.000Z

Det var länge sedan jag kände sådan glädje att gå till jobbet. Imorse vaknade jag full av förväntningar och hela dagen bara flög förbi.

Det finns två stora anledningar till detta. Den första anledningen är att jag verkligen njuter av att kunna undervisa. Jag utformar uppgifter, jag tar beslut (det låter som om jag är på en ”power trip”).

Den andra anledningen är att jag har fått en forskningssambo. Det var länge sedan vi började drömma om att kunna arbeta ihop och nu blev allting verklighet.

Jag kanske borde förklara konceptet "forskningssambo". Forskningssambo är någon som man bollar idéer med, någon som kan trösta en efter halvmisslyckad seminariet, någon som kan rekommendera intressanta artiklar och förklara krångliga svenska ord. Så nu är jag inte så ensam och helt utelämnad åt Den Stora Forskarvälden. Även om det är lång ifrån allting "makes sense" är det inspirerande och tröstande att vandra i den här kaninhålan tillsammans med någon.

Nu kan vi dela förundran över tokiga tebjudningar (aka sektionsfika), kaniner med klockor, egendomliga akademiska regler, drottningar som vill hugga av huvudet för det minsta lilla, sorgliga riddare med konstiga uppfinningar, fantastiskt normativa texter, sånger som kallas något annat än vad de egentligen heter & vetenskapens maktindelning och revir.

Inredningsdetaljernas viktighet på nattkvisten

2008-02-01T22:59:00.000Z

Vad gör doktoranden Alice kl. 00:06 på fredagskväll?

Försöker förbereda en föreläsning med huvudet är tomt/ пустая/tuscia/lusta (på alviska Qenya). Jag vet inte ens var jag ska börja.

Dörrhandtaget från "Alice i Underlandet" säger:

"Read the directions and directly you will be directed in the right direction"

Så jag läser den förbaskade kursplanen om och om igen. Det finns bara en ynklig mening som säger vad nästa föreläsning ska handla om. En ynklig mening. That's it.

Sedan måste jag trolla fram en intressant och inspirerande föreläsning till mina (ursäkta, jag kan inte låta bli) studenter. Boken som jag beställde har inte kommit än så jag vandrar här i mörkret. Böcker, databaser, tjocka pärmar - allt det som brukar ge mig idéer - är tysta. Deras munnar är stängda, precis som min hjärna.

I ren desperation undrar jag om någon dörrhandtag i mitt hus skulle kunna ge mig några råd men om jag börjar samtala med inredningsdetaljer finns det en chans att jag blir inspärrad i ett rum utan handtag.

Så vad gör Alice 00:26 på natten till lördag? Nej, inga "Cosmopolitan", inga pseudo-djupa diskussioner med vänner i soffan, ingen filmtittande bredvid mannen.
Alice har sällskap av talande dörrhandtag, tysta böcker, Imogen Heap i högtalarna och glädjen över helgen.

Mykologi & utomkroppsliga upplevelser

2008-01-31T14:58:00.000Z

I ett kapitel äter Alice svamp och blir oproportionerligt stor. När en duva ser henne blir den rädd för Alice och tror att hon är en orm medan Alice försöker säga att hon är ingen orm, bara en vanlig flicka:

"I--I'm a little girl,' said Alice, rather doubtfully, as she remembered the number of changes she had gone through that day."

Så känns det nu lite. Jag har börjat undervisa och på ett ögonblick förvandlades från att vara bara doktorand till att vara en lärare. Jag antar att det är lättare för mina studenter (jag var bara tvungen att säga "mina studenter") att acceptera mig som lärare än för mig själv att göra det.

När jag var student trodde jag att lärare kunde mer, att de hade läst tusentals tjocka böcker och var väldigt smarta och visa människor (sic!). Jag helt enkelt gav dem mandaten att lära mig, jag bara utgick att de hade något spännande att berätta, att de kunde lätt navigera bland alla dessa teorier, namn. Jag utgick ifrån att det var de som hade auktoritet & på något magiskt sätt ska de lära mig något.

Och visst är det delvis så. Men det är svårt för mig att acceptera det. Allting händer så snabbt. Precis som Alice känner jag att så många saker har förändrats på så kort tid & därmed uppfattas jag annorlunda av andra människor, till exempel studenter (egentligen ville jag skriva MINA studenter men jag försöker behärska mig).

Samtidigt som att det är överväldigande är det också otroligt intressant, givande, spännande att undervisa. Visst, allting är inte så perfekt som jag skulle vilja, visst det kan vara lite krystat ibland, visst, ibland är jag övertydlig eller bara hoppar över vissa saker. Men det är helt underbart. Jag tror att detta kan hjälpa mig att mogna, att inse att jag kan, att jag är kapabel att förklara vissa saker.

Det är något magiskt över det hela... När jag pratar med studenter kan jag nästan få en utomkroppslig upplevelse. Flera gånger har jag tänkt "Wow. Jag lyckade referera till den här teorin" eller "Spännande, jag lyckades höja analysnivå på diskussionen". Vid sådana tillfällen inser jag att jag inte längre är en liten flicka med nyckel på ett snöre kring halsen.

Ironi

2007-11-28T21:59:00.000Z

Vad jag är stolt! Idag fick jag ett frikort!

Nu slipper jag betala för mina vårdbesök.
Egentligen handlar det inte så mycket om pengar. Frikortet är som ett intyg att man har faktiskt sjuk och att man har fått lida. Om American Express Gold Card visar att man har mycket pengar, ger frikortet prov på att man har mycket baciller och andra hälsoproblem.

Jag tycker att man ska ha ett liknande kort för doktorander. Det vore ju skönt att ge oss ett intyg som säger "Ja, hela världen vet att ni har det tufft. Vi är medvetna om ångesten som ni får uppleva. Varsågod, här är ett kort som bestyrker detta."

Fast det är kanske uppenbart utan något kort. Evident (ett fint doktorandord) liksom.

Putin som handledare?

2007-11-24T23:27:00.001Z

Jag läste i tidningar att oppositionsledare Kasparov har blivit gripen i Ryssland under demonstrationen. Jag kokar av ilska. Putin är inte rädd för någonting nu. Att arrestera en oppositionsledare är en stor sak men Putin bryr sig inte. Och varför skulle han? Västvärldens ledare skakar hand med honom, ställer upp på bilder bredvid varandra, sätter sina signaturer under olika avtal och vågar inte reagera. Ingen vågar göra något fast alla vet att Ryssland ignorerar mänskliga rättigheter, att Ryssland inte längre har yttrandefriheten (i för sig, man kan säga vad man vill men bara en gång).

Eftersom jag har lovat mig själv att den här bloggen ska handla endast om doktorandarbete, så avslutar jag det här inlägget med ett konstlat försök att dra paralleller mellan Putin & en riktigt elak och envis handledare. Ni vet, den där handledaren som har sin egen agenda, den där handledaren som tycker att du är en liten "skitdoktorand", den där handledaren som tycker att han är nästan Gud, den där handledaren som inte tål att bli ifrågasatt.

Bevare oss från "Putin'ianska" handledare!

Deprimerade doktorander

2007-11-19T10:57:00.000Z

Nej, jag har inte försvunnit.
Fast ibland kändes det så.
Jag antar att kaninhålet var betydligt djupare och mörkare än vad jag har räknat med.

Jag har fått veta att ångest & depression är väldigt vanliga hos doktorander. Min läkare berättade att varannan kvinna under sitt liv blir deprimerad, så kvinnliga doktorander har helt enkelt högre benägenhet att ramla i kaninhålet.

På ett sätt är det lite roligt. Jag har haft min första depression under doktorandåren. Nu kan jag stryka den från "Måste upplevas under doktorandåren"listan.

EmmaStenström (lite av min Idol) skriver såhär om sin doktorandtid:

"Under mina tio år som doktorand hann jag med två psykoterapeuter och en psykoanalytiker, ett oräcknekig antal icke-fullföljda yoga- och meditationskurser..."

Japp... Jag kan säga att jag har tagit mig en liten bit på vägen...

Metafor & resultat

2007-09-19T11:02:00.000Z

Alice i Underlandet är en underbar metafor som kan tillämpas på många saker och företeelser. Just nu passar det inte bara på mitt jobb men även på min sjukskrivning.

L. Caroll skriver i boken om Alice :

"Either the well was very deep, or she fell very slowly, for she had plenty of time as she went down to look about her and to wonder what was going to happen next. First, she tried to look down and make out what she was coming to, but it was too dark to see anything..."

Utan att avslöja för mycket, så kan jag berätta gårdagens resultat:

Nordkorea- Sverige 1:2
Ångest- Alice 1:0

Frustrerad

2007-09-17T13:24:00.000Z

Jag har några koncept i huvudet som måste smälta ihop till en bra och intressant fråga. Med det går inte. Dessa ord bara flyter i mitt huvud utan att få relation till varandra, utan att de skapar någon mening.

Det känns som att lägg ett pussel av 1000 bitar men inte veta vilken bild som man ska lägga ihop. Rent intuitivt så vet man att dessa bitar ska passa ihop, att de är en del av samma bild men det är så svårt att lägga dem i rätt ordning.

Frustration och ångest

Kaos

2007-09-04T11:24:00.000Z

Starten på en ny termin.
Vilken kaos!
Vilsna studenter.
Superstressade amanuenser.
Sladdkris innan introduktionsmötet.
Lärarna springer till vänster och höger.
Riktigt härligt!

Även jag som inte har undervisning just nu dras med i detta.

Idag har jag registrerat mig på en hemsida där man får gratis böcker om man utvärderar dem. Nu är det legitimt för mig att göra det eftersom jag sitter här och planerar kommande examinationer, väljer ut artiklar och bestämmer schemat. Doktorand on a powertrip.

Grattis i efterskott!

2007-08-30T06:46:00.000Z

Hur kunde jag glömma? Förlåt, min älskade Dell.

Jag skrev innan att min dator är äldst på jobbet.
Enligt systemadministratören så sattes min Dell i drift 1999 08 26. And still going strong *ironi*

Splended isolation & the fear of rejection

2007-08-29T19:39:00.000Z

Vad tänkte du på när du läste titeln till det här inlägget?

Jag själv förknippar dessa ord med något som skulle skrivas i relationsspalt i tjejtidningar a la Cosmopolitan. Någon olycklig tjej skulle skicka in ett brev där hon skulle beskriva att hon känner sig ensam, har ingen pojkvän och vågar inte satsa helhjärtat kärleken. Experten skulle säga att hon inte får leva isolerad, att hon borde våga ge sig in i det okända även om det finns risk att bli sårad.

Men nu handlar det inte om det. Dessa ord användes idag under seminariet där anledningar till att inte publicera tidningsartiklar diskuterades. Någon sade att vi sitter i "splended isolation", alltså på våra rum framför våra datorer och hoppas att skriva något bra. En annan sade att man inte vågar riktigt ge sig in i publiceringen eftersom det finns "the fear of rejection".

På ett sätt så var en otrolig lättnad att få höra det. Alltså, jag är inte ensam om att vara rädd för att bli sågad, att det inte är något som bara jag lider av. Det är kanske till och med normalt att vara rädd.
Fast samtidigt var det jobbigt att höra det eftersom jag har alltid trott att jag ska "växa ifrån" det men jag kanske borde förlika mig med tanken att det här obehaget att bli kritiserad kommer alltid att finnas oavsett om jag är en ny doktorand eller någon som har några år på nacken.

Precis som i kärleken, antar jag. Det gör ont att bli avvisad. Oavsett om man är 28 eller 82.

Verkligt jobb och fantasiyrken

2007-08-27T07:16:00.000Z

Nu är jag trött. Jag har jobbat riktigt hårt de senaste dagar och har avslutat några saker som höll mig vaken om nätterna. Jag dök inte upp för att fika med kollegorna, jag åt lunch på rummet, jag satt med stängd dörr för att inte bli distraherad. Och det finns massa saker kvar att göra men jag är på god väg.

Idag blev det bestämt vilken kurs jag ska hålla i nästa termin. Jag blev riktigt glad när jag fick erbjudandet om den här kursen för att den har varit min favorit när jag var student och nu är planen att jag ska vara den som föreläser, den som skapar intresse, den som ger uppgifterna, den som KAN. Jag kanske borde vara orolig och stressad men jag är förväntansful och glad. Fast… vem försöker jag lura? Jag är väldigt orolig! Rädd! Stressad! Jag ska hålla i en kurs! Hjälp! Fick mejlet om att kursplaner måste vara inlämnade inom en vecka. Måste jag fixa det? Ska jag ha samma litteratur eller ska jag byta? Hur många studenter ska jag ha? (Ett evigt mysterium). Kommer jag veta vad jag talar om?

När jag blir stressad på jobbet börjar jag med att fantisera att jag jobbar med något helt annat och leker med tanken om hur det skulle kännas att ha annorlunda arbetsuppgifter. I helgen var jag Carolina Kluft (all snacket om VM måste har påverkat mig). Andra tänkta jobb under det senaste halvåret: Ellen DeGeneres (jag skulle ha min egen talkshow), en ständig gäst hos Oprah, en dansare som vinner ”So You Think You Can Dance” och lärare på högstadiet (eftersom de har en riktig lång sommarledighet).

Your paper is lovely, Hubbel

2007-08-16T23:29:00.000Z

Jag tycker om ordet "Lovely" av två anledningar

Ni vet den där filmen "The way we were"?
Där Barbara Streisand sjunger " Mem'ries,//Light the corners of my mind//Misty water-colored memories//Of the way we were".

I en scen säger hon till Hubbel (som spelas av Robert Redford) "Your girl is lovely, Hubbell".
Carrie från "Sex and the City" säger samma sak till Mr. Big när han förlovade sig med en annan.
Så jag tycker att själva citatet säger så mycket och jag associerar det ordet med två fina och sorgliga filmscener
2.
Det finns parfym som heter "Lovely" och den luktar sååååå gott.
Så för mig är ordet "Lovely" riktigt fint.
Och delvis därför blev jag glad när någon som review'ade vår artikel skrev "A lovely paper".
Det fanns en review till men den var betydligt tråkigare och jag fick inga förnimmelse av ljuvlighet.
Jag vet att jag låter högst oseriöst just nu, att jag borde försöka ta till mig det som sades vara negativt, tänka kritiskt och bla bla bla... men jag är bara glad just nu. Det är mitt första konferensbidrag och jag tänker njuta av den spänningen och glädjen.

Så efter idag har jag ytterligare en anledning att tycka om ordet ”Lovely”. Med det ordet recenserades mitt första konferensbidrag.